Jag har många gånger påtalat att jag är personen utan mellanlägen. Allt är antingen eller i min värld, nästintill alltid även om jag har ett diplomatiskt sinne när det kommer till andra personer och råd till andra.
Efter veckor då jag varit i eufori...ja, se mig dansandes på gatorna sjungandes Loreens EUPHORIAAAAAAAAAAAAAAA...till dagar då jag mer varit en verklig version av Sunday bloody sunday.
Är så gräsligt trött och känner varje morgon att jag vill sooooova meeeeeeera. Ärligt talat hade jag velat sova till ett par dagar innan jul just nu.
Jag är trött på saker. Jag är trött på människor.
Idag är jag så gräsligt trött på det där tjatet om färger och leksaker till pojk vs. flicka. Snälla...hur orkar folk? Låt flickor leka med bilar om dom vill och pojkar leka i prinsessklänningar om de har lust. Låt dem bära alla färger från paletten, om de vill. Här hemma har jag en tös som ÄLSKAR rosa. Hon har gärna andra färger också men föredrar rosa. SÅ....ska jag neka henne rosa för att hon ska leva som en "hen"? Ska jag tvinga henne klippa av sig håret som räcker ner till rumpan nu för att hon ska vara mer könsneutral? Ska jag köpa grönt och blått i fortsättningen? Och gossen...kanske är det han jag ska klä i rosa "Hello Kitty" strumpbyxor så jag är den där moderna mamman som anser sig veta precis allt om hur jag ska uppfostra mina barn till den mest självständiga individ, eller mest hen menar jag...eller hur var det...
Vidare är jag så gräsligt trött på alla prettomorsor! De där som anser att de alltid ser till barnens bästa , de som tror sig veta bara inte vad som är bäst för sina egna barn utan även ANDRAS och att så snart de hittar en förälder som gör något utanför prettomorsans ramar så får personen ifråga skylla sig själv och helt enkelt bara gilla kommentarer om vilken dålig förälder denne är.
Dagis...det där är alltid ett hett ämne. 15 timmars dagis för föräldrar som är föräldralediga är VERKLIGEN ett hett ämne. Så många diskussioner jag läst om just det där.
Att folk orkar i princip offentligt idiotförklara en person som anser att barn kanske borde få lite fler timmar än 15 i veckan när de får småsyskon. Nu vet jag inte hur många timmar personen i fråga hade tänkt sig mer men jag tänker så här...
Om det handlar om 15-20 timmar i veckan, om det större syskonet TRIVS på dagiset är det verkligen så förskräckligt? Om syskonet VILL till dagis, om syskonet har kompisar och får leka utan hänsyn till småsyskon under 5 timmar a 3-4 dagar i veckan...Är det så fasligt brottsligt? Vissa saker kan inte en mamma ersätta eller råda bot på ...oavsett vilken prettomorsa man än är.
Jag såg på tösen hur besviken hon blev när vi inte kunde leka som innan när lillebror kommit. Tårarna och ilskan när vi fick avbryta pussel och lekar för att lillebror skrek, hade bajsat eller skulle sova. Hon ville ha mer aktivering än jag hann med. Att sitta där med dåligt samvete för att jag inte räckte till var fruktansvärt.
Prettomorsan skulle här säg, för att rädda sitt eget skinn, att det är bra för barn att få vänta lite. Att de lär sig ta hänsyn till sina småsykon och bla bla bla...Jag kan säg att våra 15 timmar på dagis räddade oss å otroligt många gånger.
Jag var dagismotståndare förr. Men I VÅR -obs jag talar bara för mig själv UTAN att klanka ner någon annan för något annat väl- familj har dagis varit otroligt givande komplement. Inte BARA ett nödvändigt ont. Jag har sett mina barn utvecklas, inte bara i hemmet, utan ÄVEN på dagis.
Dagis av modern tid innebär lek, vänner och aktiviteter. Och tack o lov för det...tänk de barn som måste vara på dagis mellan 8-17 eller ÄNNU längre för att mamma och pappa "måste" jobba...Att välja karriär framför tid med barnen på eftermiddagar och kvällar är väl ändå isåfall ett värre brott än 15-20 timmar/ vecka på dagis? Vad är anledningen med så långa arbetspass? Vad lär de sina barn? Och vad säger dom undrar jag....Mamma och pappa måste jobba för att få pengar? I verkligheten låter det mer som att ekonomin har större värde än tid med barnen...Och det...prettomorsor...DET är värre!
Om vi ska vara förebilder för våra barn: Anpassa livet efter era barn i första hand och så långt det går och efter vad som passar just dem bäst. Inget passar alla.
29 november, 2012
Antingen äckligt positiv eller förskräckligt negativ?
28 november, 2012
19 november, 2012
Äkta slår alltid det oäkta
De där orden att beskriva en situation, en händelse eller en känsla. Det händer mig många gånger att jag har en känsla i kroppen eller en upplevelse som jag frenetiskt försöker sätta ord på, men om och om igen utan att lyckas.
16 november, 2012
En låt som berör
Blir så berörd av den här låten. Så där så det kryper under skinnet. En sorglig påminnelse om att alla inte har någon när de behöver.
Att trivas med det man gör
ÄNTLIGEN vet jag känslan av att känna full mening med det man gör. Känslan jag har haft under mina tre veckors praktik är precis det jag sökt! Det är ju PRECIS SÅ HÄR det ska vara!
Att säga hejdå idag till de allra raraste människorna fick mig nästan att brista i gråt. Jag vill stanna! Ett superhärligt gäng, alla så vänliga och hjälpsamma och var och en med glimten i ögat. Jag har verkligen hittat min drömarbetsplats! Och jag SKA tillbaka!
15 november, 2012
Lite blandat helt enkelt
Nääää...fy vad jag är dålig på att uppdatera min blogg. Jag är MYCKET bättre på att läsa alla andras. OCH lägga för mycket korta rader om vad som händer i mitt liv på Facebook.
Fakta är att jag mer o mer överväger att avskaffa mitt Facebook-konto. Sen NÄR har en jäkla bild på en blå "tummen upp"-knapp egentligen gynnat en vänskap, fått den att växa och utvecklas? Näää...FB innebär egentligen bara lathet från mig.
Istället för att verkligen umgås, smsa, ringa, mejla eller om så skicka ett gammalt hederligt brev till mina vänner sitter jag där och klickar på den där jäkla fåniga bilden och "gillar" inlägg. Om jag har tid eller lockas till höga skratt kanske jag lämnar en kort kommentar. Men vad ger det mig och vad ger det egentligen min vän genom att "gilla" en mening...Möjligtvis bekräftar jag att jag är medveten om att denna vän existerar men inte mycket mer. Och vad händer om man INTE gillar ett inlägg? Innebär det att man är nonchalant? Ska man gilla allas inlägg jämt och ständigt för att bekräfta att vår vänskap fortfarande finns...någonstans där ute i cybervärlden?
Jag har funderat över det där ett tag, vad Facebook egentligen ger mig och visst det är många gamla vänner jag faktiskt återfunnit via Facebook men om det är något att bygga vidare på bör vi väl kunna göra det utan Facebook? Det fanns ju en tid INNAN Facebook...precis som det fanns en tid innan mobilen och mejl. Även om det känns otroligt länge sen.
Jag är trött på min egen lathet och tror att jag verkligen anstränger mig mer för att vårda mina vänskaper utan de där sociala sidorna faktiskt.
Hursomhelst...
Idag sa jag hejdå till min handledare på Ljungby lasarett. Rara människa! Vilken inspirationskälla för min framtida karriär. Jag MÅSTE tillbaka till våren då vår sista praktik äger rum. Jag saknar kliniken redan, tots att jag får se de andra även imorgon.
Även denna praktik fick jag otroligt fina lovord med mig därifrån i bedömningsunderlaget. OCH samma dag får jag reda på att jag knep ett VG i slutbetyg i statistikkursen. HELT GALET! Visserligen, jag slet som ett djuuur med det men jag hade aldrig vågat tänka på ett VG. Ekonomiresultatet har vi inte fått än och där är det bara att inse att jag är köööörd. Antingen får jag ett G och har lovat mig att vara nöjd. Annars blir det ett IG och jag ser det som en chans till att få ett VG (vilket tack o lov ur egoistisk synpunkt faktiskt är möjligt trots att jag får en omtenta). Jag har inte bestämt mig för vilket jag hoppas på..."bara" ett G eller ett IG för att få göra en omtenta...
Nä, nu ska jag sätta mig med lite skolgrejer. Hörs snart igen, hoppas jag!
13 november, 2012
Så otroligt trött men så otroligt lycklig
Praktiken är i full gång. Hjärnan ska vara aktiverad och minnet är ju himlans bra om det väljer att samarbeta. Plus i kanten är om man har anledning att ha ett leende på läpparna och en nyfikenhet som glittrar i ögonen. Allt har gått precis min väg...okej, minnet sviktar stundtals men jag har mitt anteckningsblock konstant i handen.
Dagarna rusar och jag vill inte denna här praktiken ska ta slut! ÄNNU EN GÅNG lyckas jag finna en otroligt härlig och givande arbetsplats. En arbetsplats där min handledare brinner lika mycket för sitt jobb som hon brinner för att dela med sig av sina kunskaper till mig. Gruppen är otroligt härlig och dagarna är fyllda med skratt.
Min handledare är dessutom avdelningschef och en otrolig förebild i sitt ledarskap. En stooor inspirationskälla!
Dagarna går alldeles för fort och även om jag stupar i säng lagom tills jag precis nattat tösabiten är jag så otroligt lycklig! Jag har hittat så himlans rätt! Jag har hittat min framtid och äntligen har alla pusselbitarna i mig själv, om mig själv fallit på plats.
Jag är säkrare på mig själv än någonsin. Ambition, framåtanda och iver gör mig trött om kvällen men så otrooooligt lycklig!
07 november, 2012
Det var en gång en svag...eller jag menar stark...eller jag menar JÄKLIGT BRA person...
För en herrans massa år sedan kämpade jag febrilt med att bli sedd. För att bli accepterad, uppmärksammad och värd att satsa på. Ge gott intryck, bli uppskattad, ständigt vara kul och bara bra på alla sätt och vis. Jag har aldrig varit den som kunnat stanna upp utan ständigt velat se mer, veta mer, göra mer. Jag kämpade förtvivlat för att någon skulle tro på mig. Våga satsa på mig. Jag som desperat försökte göra allt så himlans rätt. Ju mer beröm och tack jag fick- desto mer ville jag prestera. Förstås.
Jag livnärde mig på beröm och "du duger" men nådde aldrig den riktiga belöningen enligt mina egna mått.
En dag brast det. På riktigt. Jag blev sjukskriven och till slut också inlagd. Japp...på vad många kallar dårhuset. 24 år.
Det var det sista jag hade tid med....Det var ju nu det var min tur att briljera. Äntligen var jag nära något riktigt mål. Men det gick inte...Allt bara la av. Hela jag var tom. Borta.
Varför? Ja...jag såg det som ett svaghetstecken. Uppenbarligen var jag inte tillräckligt stark för den här världen. Alla andra var helt enkelt mycket starkare och så mycket bättre än jag.
Det följde år av otrolig kamp. Ångest, de mörkaste depressioner, panikattacker, BDD, social fobi och diverse olika tvångstankar. Att handla, köra bil, gå ut och gå, se någon i ögonen, gå på en buss...omöjligt!
Allt jag ville var bara att allt skulle bli som vanligt igen. Att någon skulle tro på mig. Att någon insåg att mina intentioner var äkta och på riktigt. Bara någon satsade och trodde på mig så skulle jag inte vara så förbannat svag.
Det tog mig 2 år innan jag kom tillbaka...2 långa år med diverse olika inre demoner att bekämpa.
Och dagen jag skulle kliva in på jobbet igen...otäckt att göra det med en känsla av att vara den svaga bland alla de andra så starka.
Idag har jag insett att jag lurat mig själv. Jag var inte alls svag, bara inte tillräckligt stark för att våga tro på mig själv.
Styrkan hos mig kom att bli att jag vågade släppa taget. Jag tvingades göra det. Och när jag väl tvingades vågade jag falla platt till slut. Jag gav upp allt och valde att bara försöka hitta mig själv igen. Och det i sig var den sjukaste resa jag gjort under alla mina år....
Då var det en chef som sa "Se det som att du bara dra i handbromsen ett tag. Karriär finns kvar. Allt finns kvar. En dag kommer du ha nytta av allt du går igenom just nu."
Då hade jag lust att kasta nåt hårt på henne....men idag...om jag såg henne skulle jag göra high-five och säg att hon hade rätt.
Omge dig med människor som lyfter dig, som ger tillbaka, som delar din glädje lika självklart som de torkar dina tårar. Omge dig med personer som tror på dig men som framför allt får dig att tro på dig själv. För det är först då , när du verkligen tror på dig själv , när du känner till dina styrkor lika väl som dina svagheter som du kan börja leverera.
Det hjälper inte hur mycket stöd du får. Du kan inte lägga allt på alla andra. Du kan ta hjälp och självfallet mår alla bra av stöd och peppande men: Allt måste börja hos dig själv.
Det tog mig bara 7 år att inse.
Sedan den där dagen då jag tvingades släppa allt om "alla andra", sedan jag jag tvingades släppa min fasad och lägga sådan fokus på vad alla andra tycker och tänker... så har jag växt så otroligt. Jag hittade mig själv. Jag var SANN mot mig själv och blev först då helt ärlig mot min omgivning. Och först nu kan jag säga med stolthet att jag är en unik jäkligt kul människa med en massa bra egenskaper. Så klart en tolkningsfråga men jag ser det som att de som känner mig rätt och ger mig ärlighet tillbaka kommer att få det dubbla av mig tillbaka.
Shit pommes vad jag är redo för framtiden. För att prestera. För att leverera. För att inspirera. För att dela med mig av allt tror på. Alla insikter och erfarenheter som fått mig att komma dit jag är idag.
