fick jag ett meddelande på Facebook. Det var från Annelie, klasskompisen som jag egentligen inte alls kände, men som jag då ganska nyligen gjort ett grupparbete med i kursen IT.
Jag hade inte med Annelie under vår första träff på skolan, så det enda jag visste om henne var från specifikt vårt grupparbete, hennes klockrena stockholmska och den där "lilla rösten" som lät så snäll. Och att hon var en jäkel på svenska språket.
Allt började den där kvällen, hon ställde någon fråga gällande tentan vi skulle ha någon vecka senare, på plats i Östersund. Den frågan blev början på allt. En tenta i medicinsk terminologi förde ihop mig med den här stockholmskan Annelie, med den snälla rösten.
Den kommande 1 1/2 veckan skrev vi mer eller mindre konstant till varandra på Facebook. Hon hade en fantastisk humor vilket var precis vad jag behövde, särskilt under alla sena nätter vi satt uppe och nötte både ord och grammatik.
Att sitta och skratta så man får ont i magen, helt själv, genom någon annans rader på dator, det är det första minnet av vår vänskap. Jag kunde inte begripa att en människa kunde var så jäkla galen och rolig!
Så kom träffen i Östersund, samma vecka som jag fyllde år.(Annelie som för övrigt skämdes för att hon inte hade något paket på min födelsedag men överröste mig med sina chipspåsar och dipmixer. :)) Och sedan dess har vi hållt ihop. Vi har i stort sett hörts varje dag och många gånger flera gånger om dagen.
Vi har mestadels skrattat men också har gråtit och svurit. Vi har pratat om rymden, om fobier, om katter, känsliga delar från vår bakgrund och lika många galna minnen- allt på ett sådant sätt så det känns som vi UPPLEVT det tillsammans.
Men framför allt, vi har funnits där för varandra. Alltid.
Jag är väldigt öppen som person men jag har ALDRIG SÅ SNABBT fått ett sådant förtroende för någon som jag fick för Annelie. Hon fick veta mina hemligheter och mina svagheter så otroligt fort.
Hon fick mig att kämpa lite till, att se saker på ett annat sätt, att stå ut i väntan på "det ordnar sig".
Vårt år, vår vänskap har närts genom Facebook, men framför allt den fantastiska uppfinningen med telefonsamtal och sms. Vi har träffats "IRL" 8 dagar på ett år och då i Östersund i skolsammanhang och ändå känner hon mig minst lika bra som min "Gladys" tror jag. Det är egentligen helt otroligt.
Annelie är klok, snäll, hysteriskt rolig, omtänksam och framförallt-så jäkla ödmjuk! Jag tror hon är den enda vän som sagt att hon är STOLT över mig. Och det när min karriär sätter fart på ett helt otroligt sätt...På ett sätt som jag nästan skäms för, på ett sätt som låter skrytsamt- just för att det är så obeskrivligt braaaa....Men Annelie, som kämpar genom sina egna motgångar delar glädjen med mig. På riktigt.
Just det där, framgång skapar som jag sagt förr, allt för ofta avundsjuka och dessvärre både bitterhet och missunsamhet. Men Annelie, hon peppar mig, uttrycker stolthet och är hysterisk av glädje. För min skull. För mina medgångar.
Hon är fantastisk. Det går inte att beskriva. Hon betyder alldeles för mycket för att det ska gå att beskriva med ord.
Bäst av allt, jag vet att den här vänskapen är precis lika värdefull för henne som för mig.
Jag kan vara helt brutalt ärlig med Annelie. Ingen har sett alla mina sidor av min personlighet så som hon. Jag vet att hon diggar mig tack vare mina svagheter OCH bättre sidor. Jag skulle utan att tveka ringa henne mitt i natten om jag hade behövt hennes vishet eller tröst, jag vet att hon skulle lyssna och jag vet att vad hon än sa så skulle det kännas bättre efter att vi pratat.
När jag känt mig ensam och missförstådd, då har Annelie alltid funnits där. Sagt några ord och jag har vänt till att känna mig stark och jäklans bra.
Allt har blivit roligare, galnare, klarare och bättre sedan hon dök upp i mitt liv. Barnen tokdiggar henne, trots att de aldrig träffat henne. "Lillfröken" kallade sig själv Annelie ett tag och "Prinsen V"- istället för "den andra" säger han Annelie. Istället för ex. den andra bilen säger han den "anneleeee" bilen.
Kanske har jag tjatat om min Annelie lite väl mycket? :)
"The Man" har engagerat sig i min Annelie. Och oj vad han har fått lyssna på mina hyllningar för denna människa. Och svägerskan. Och mamma. Och syster yster...ja, mer eller mindre alla har väl råkat ut för namnet Annlie, hon den braiga från min klass, i Stockholm.
Vi må ha avståndet Älmhult-Stockholm (ja, jag vet inte hur många mil varken fågelvägen eller vanliga vägavståndet är) men det är långt. Och ändå så lever jag mitt liv, med Annelie precis som att hon bodde precis här. Som att hon låg här i soffan precis nu och garvade åt melodifestivalen.
Annelie! Orden räcker verkligen inte till. Jag vill att hela världen ska veta:
Du är fantastisk! Så mycket du lärt mig om livet på ett år.
Så mycket stöd du gett mig. Och beröm och komplimanger. Jag har blivit så mycket bättre tack vare dig. Din humor, din klokhet, din styrka, din alltid helt otroligt stora vänlighet och omtanke....
Jag tog mig igenom våren och sommaren HELT TACK vare dig! Och hösten- den stressen och pressen som var hade inte gått om inte du hejat på. Och att jag fixade det, har gett mig mig mod för framtiden.
Nu klarnar allt. Det känns som att nu belönas min kamp och kanske jag når mitt mål.
Det hade inte gått lika snabbt utan dig.
Nu är det min tur. Sätt ditt mål och jag ger mig inte innan det är nått!
0 från Dej till Mej:
Skicka en kommentar