Vem var jag, vem är jag och vad vill jag vara?

Tänk att tio personers fina ord förintas på ett ögonblick när en enda person gör något som sårar.
Jag vet inte om det är jag som är skör, men jag tappade på något sätt det där skalet som jag byggt upp.
Någonstans identifierar jag mig med hjälp av människor. Jag behöver deras stöd, tro och någonstans utbytet man får genom sociala relationer. Det är kanske inget konstigt i sig...men jag har insett att jag gör andras åsikter till vägvisare för mitt eget liv. För mina beslut och tankar.
Det är komiskt hur mycket tid jag lagt på att förstå mig på och analysera alla andra. Jag känner av, funderar, analyserar. Klurar på vad som kan ha lett till uppkomna situationer. Hur jag bidragit. Vad jag kunde göra annorlunda. Om jag kunnat göra något annorlunda.
Allt det här tar tid. Tid som varit bättre att investera i mig själv. Inser jag nu.
Det är en fin gest att hjälpa, finnas där. Men det blir tröttsamt i längden när man inser att så många människor   väljer att köra på med sina egna liv.
Så många kör på sitt eget race. Utan stund för eftertanke. Eller åtminstone inte i samma omfattning som mitt eget grubbleri. Shame on me....antar jag....
Det komiska är att jag blev varnad av min H...bara för några veckor sedan. Och nu sitter jag här. Efterklok givetvis.
Jag har isolerat mig nu. Jag behöver samla ihop mig själv. Jag har låtit andra få påvisa min personlighet. Vem jag är. Jag måste bryta det här. Andras åskter ska inte få bli min tro och min personlighet. Jag måste välja vilka bitar som för mig är viktiga. All kritik kan vara viktig. Jag menar inte bara ros och beröm, det kan vara tuffare besked, där enda förväntningen jag har är att det är konkreta saker eller känslor. Där leverantören har lagt tid på eftertanke och formulering. ÄVEN om det är " Fuck you", så att jag åtminstone kan få veta vad leverantören anser att jag gjort för att förtjäna det där mindre smickret...

Jag vet ju vad jag vill. Jag har framtidsvisioner och klara mål. Även delmål utstakade på vägen. Jag vet vad jag vill ge och dela med mig av. Jag vill motivera, inspirera, göra människor delaktiga, få dem att känna sig unika, hjälpa dem vidare....
Jag vet att jag har förändrats och jag var banne mig ganska bra redan innan. Jag har gjort en helt otrolig resa sedan tidiga hösten 2011. Det går inte att sammanfatta hur jag utvecklats. Vilka styrkor jag fått och vilka personliga demoner jag bemästrat.
Jag vet att jag har ett driv som jag vågar påstå att inte alla andra har.
Jag vet att jag kan med rätta förutsättningar utföra stordåd. I både små och stora sammanhang.
Jag har något som jag vet är något sjudundrans braigt. Som jag inte tänker behålla för mig själv, just för att jag brinner för människor och för att hjälpa på så många olika sätt.
Men om jag har allt så glasklart...varför kom denna tunghet över mig.
Varför gick den där fantastiska solen i moln då?

Har jag gått och blivit bitter?
Nä, det är nog värre än så. Saken är den att jag tappat tro. Tro på medmänsklighet. På att glädjas och dela det med andra.