Jag är kanske ändå också lite bra?

Så ofta jag sett upp till andra.
Så många gånger jag önskat jag hade andras egenskaper.
Så många gånger jag velat byta.
Så många gånger jag bett om råd av andra och velat ha deras syn på saken. För att jag inte litar på mig själv.
För att jag inte tycker att jag kan. För att jag alltid suddar ut mina styrkor genom att plocka fram mina svagheter.
För att jag hittar styrkor hos alla andra, men mest svagheter hos mig själv.
För att jag alltid imponeras mer av andra än mig själv.

Som jag sagt förr-jag har de finaste vännerna med de finaste och mest avundsvärda egenskaperna. Alla har unika egenskaper som jag uppskattar och lika mycket imponeras av.
Men idag, från och med idag är jag förbannat stolt över att vara mig själv. Över vad jag åstadkommit bara genom att vara JAG.
Mina betyg visar mitt driv, mina betyg visar att jag lyckats förmedla mina ambitioner. Fy farao vad jag är glad att jag är jag.
Plötsligt har jag hittat en styrka och tro i mig själv, att jag också är bra, så kanske kan jag nu också lära mig att känna mig förtjänt av alla underbara vänner som finns omkring mig?