När vet man vem man är?

Blir man liksom någonsin "färdigtillverkad"?
Jag börjar tvivla på precis det där...
Förra året var kaos...på alla plan. Under våren föll jag handlöst. Under sommaren slog jag i botten.
Till hösten samlade jag ihop bitarna och tog mig upp igen. Granskade vad som gått galet och letade svar på  "hur kunde det bli så här"?
Någonstans fick jag stöd och energi och det vände, mot alla odds. Hösten innebar att trotsa allt. Att orka utan energi. Att prata utan röst. Att stå ut med det "outsåliga" liksom...Och på något sätt växte jag så förbannat. Jag lärde mig massor, allra minst att jag kan mer än jag tror.
Hela förra året var egentligen så där...Saker jag sa aldrig skulle kunna bli en del av mitt liv- blev just det.
Och jag lärde mig att man ska aldrig säga aldrig, i några som helst lägen. Det finns saker som händer ändå och utan att man kan förklara varför.
Jag lärde mig också att allt inte har en mening. Men det kan vara en lärdom ändå.

Efter "Mot alla odds"-hösten kom vintern. Vintern var tom men rik. Jo, det är faktiskt möjligt, på samma gång. Jag var tom på mycket men jag hittade något. Jag vet precis vad jag brinner för. Jag hittade motivation och jag fann mitt VARFÖR!
Så nu vet jag vad som leder mig, men jag vet inte vem jag är?
Jag vet ingenting längre. Det kommer stunder då jag ser allt så jäkla klart, men så faller jag.
Det är lätt att skylla på andra. Och ja, jag har råkat ut för personer som är oförmögna att se sina egna brister men gärna finner fel på andra och inte räds att utnyttja, men vem är jag om jag gör deras åsikter viktiga?
Jag vet inte.. Jag säger att det är fritt fram att älska mig eller inte men bottnar det någonstans i drömmen om att ändå "älskas av alla"? Eller är det först när man gjort en känsloinvestering i en annan person och visar sig ha skrattretande fel uppfattning som det svider? Sårad stolthet?

Nu har jag ju flera fantastiska vänner som plockar upp mig när jag faller, många gånger utan att det själva vet om det. Många gånger är det slumpen...Ett sms om förslag på fika av någon? Ett skratt av någon annan? En gentjänst av ytterligare någon annan?
Och någonstans i all soppa bestämde jag mig för att bara ge till dem som själva ger. Att ge till någon som inte begriper värdet är förödande.

Så, ska jag skylla min försvunna personlighet på andra eller är det jag? Har jag varit så korkad så jag tappat bort mig själv för att behaga andra? Är jag så mån om att hjälpa? Stötta? Finnas där? Leva upp till förväntningar som jag tror andra har men som egentligen bottnar i mig själv?

Oavsett är jag otroligt trött och less.
Och varför ältar jag saker jag skulle hanterat annorlunda när andra kör sitt eget race utan vidare eftertanke?
Kanske ska jag fokusera på mig själv lite mer? Att istället för att skämmas för andras beteende le åt min egen kamp med att få koll på vem jag är? Att jag är medveten på ett mycket djupare plan.

Jag läste ett alldeles fenomenalt  citat som ska bli min ledstjärna det här året.

Jag saknar min Julia alldeles galet nu. Hon kan alltid sätta fingret på vad det är jag tänker och vad det beror på. Och som inte det var nog så har hon alltid en bättre tanke att ge mig och plötsligt är grubblerier historia!
Om jag bara hade en helikopter i trädgården som kunde ta mig till Texas!