när himlen känns grå, när allt blir för mycket, när problemen hopar sig....Titta på dina barn. Vad spelar egentligen roll mer än att man förunnats med sina friska, ljuvliga små? Och idag njuter jag på dagen av 4 år av min underbara dotter. Inget annat spelar någon roll.
Barnen sover och jag har för första gången idag kunnat slå mig ner och luta mig tillbaka. Blir uttråkad 10 minuter efter nattning men är verkligen precis slut i knoppen.
Fick en så fin kommentar av min H på ett tidigare inlägg så jag började gråta igår. Vilka fina människor det finns. Att någon lägger den tiden, den ÄRLIGA tiden på mig. Det är otroligt.
så kör man bara på. Det finns alltid reserver.
Jag tänker vara brutalt ärlig nu. Det är ju min blogg. Mitt hjärta och min hjärna.
Jag belastar ingen annan annars. Jag orkar inte. Har inte tid. Vill inte. Kan inte. Det finns alltid något annat att prata om. Något viktigare.
Jag har förbrukat mina reserver. Det måste vara den sista lågan som håller mig upprätt. Jag förstår inte hur jag orkar ta mig upp på morgonen. Jag vågar inte stanna upp vid den tanken och börja analysera. För då kanske allt rasar och lågan slocknar.
Jag har vid tre tillfällen de sista gångerna jag kört bil fått början till en panikattack. Jag tappar fokus på vägen. Får tunnelseende och tappar både verklighetsuppfattning och förnuft. Hjärtat rusar och hjärnan försöker tala förstånd med min kropp. Jag har genom alla år lärt mig hur man styr bort tankarna. Hur man avleder det och lurar hjärnan och hjärtat som pumpar ut adrenalinet. Men jag är livrädd för att jag helt plötsligt inte ska fixa det mer. Att förlora kampen mot en panikattack. Mitt bland folk. På motorväg. På tåg eller buss.
Allt har hopat sig och jag inser att bara för att jag funnit mitt kall i livet, råkat få det bättre ställt ekonomiskt, har förunnats med de ljuvligaste av ljuvaste små barnen...så måste vardagen ändå klaffa för att saker ska gå runt.
Jag är livrädd att hamna tillbaka i gamla spår. Jag är livrädd för att vara tyst. Men ännu mer rädd för följderna om jag börjar göra ord av tankarna som pågår i mitt huvud.
Trycket och värken i bröstet säger att det är dags att stanna upp. Men hur ska man stanna upp när allt annat rusar på?
Det finns inte tid till det. Inte mod. Inte ork.
Det finns alltid reserver...väl?
Ge mig sommar.
Nu!
är bättre än andra. Andra dagar är värre än andra.
Vissa dagar är jag klok. Andra alldeles från vettet.
Vissa dagar klarar jag mig själv. Idag vill jag ha alla hos mig.
HUR i hela friden klarar folks hjärtan av att jobba heltid när man har barn? EN dag har jag nu kommit hem kl 17:30. EN TIMME O 30 MIN innan läggning. Mitt hjärta brister. Aldrig ska pengar få gå före mina barn. Jag klarar det inte. Och jag vill inte klara det heller. Och jag har som kall i livet att bevisa att man inte behöver välja mellan familj och karriär. Man kan kombinera dom båda.och om jag någonsin står i en ekonomisk situation som borde kräva att jag jobbar heltid, så offrar jag något annat materiellt. AMEN!
Det finns människor som har noll social kompetens. EQ heter det va?
Och så finns det dom som säger små saker som lyfter en annans dag. Som läkaren som skrek rätt ut när jag svarade på hans fråga om min ålder. Han gissade på max 23. Minsann. Detta ska jag för alltid minnas.
Vissa saker är på låtsas. Och vissa är på riktigt. Kanske måste jag lära mig att gilla det som är på riktigt lite mer. För min egen skull?
Jag imponeras över min förmåga att dra till mig ljuvliga människor. För minsann- jag har verkligen de allra bästa runt omkring mig. Jag skulle avlida utan sms och obligatoriska telefonsamtal från H & A. Så många dagar som blivit lättare, som avslutats med kramp i magen av skratt och förträffligt sällskap- allt tack vare dessa båda.
Vi ska vara 4-ever,ever,ever,ever,ever!
Gossebarnet sover efter intensiv lek och tvångskel. Tösabiten väntas komma hem efter liten kvällsutflykt med "The Man" ganska snart. Ska pussa och krama henne så mycket så mitt hjärta klarar av tiden utan henne imorgon också.
Sjuka värld. Sjuka människor. Sjuka jag.
Read More »»
Mitt yrke kommer göra att jag omges av läkare. Läkare...GRANNA läkare med lite tur. Jag som aldrig blir generad blir då tomato i huvudet om en karl med någon form av "titel" tilltalar mig...
Jag kan inte begripa hur mycket ljuvliga människor det finns och jag kan inte låta bli att fundera på HUR många jag fortfarande inte mött?! Idag hittade jag ännu två superduperrara typer.
Och så konstaterar jag...here we go again...Jag borde känna till den här melodin redan...Men man hoppas alltid refrängen ska bli annorlunda....men icke...
Annars summerar jag den här dagen o minsann- den här dagen blev riktigt riktigt bra!
Det är inte klokt så mycket galenskaper jag är med om. Och så mycket galenskaper som pågår i min skalle.
Jag har börjat berätta om precis de där sjukaste galenskaperna för min hysteriska kompis A.
Hon skrattar hysteriskt samtidigt som vi på allvar funderar på vad det är som inte står rätt till i mitt hjärnkontor.
Det är så mycket grejer jag håller på med som inte ens går att förklara.
Ibland funderar jag på att videofilma mig själv. Men knappt ens då skulle ni förstå.
Jag har sjuka fobier o rädslor. Jag är nog en av planetens mest uppvevade personer. Nä...jag kan likaväl sluta...för det går inte att återberätta så här.
Fast det är synd...för jag hade velat dela med mig om alla de här galenskaperna. För det är ALLT som inte passar in på en medelmåtts Svensson-typ.
Jag är liksom allt för mycket som man inte SKA vara. Långt ifrån riktigt klar i huvudet om man säger så.
Fast jag fungerar ju...allt som oftast...
O på nåt sätt är det befriande att dela med sig av de där jobbiga, knepiga och helt galna sidorna av sig själv. Om jag genom att dela med mig av mina sämre/svaga sidor kan locka någon annan stackare till skratt så är det ju faktiskt alldeles förträffligt.
men just nu är allt för mycket.Eller är det att jag måste varva ner?
För just nu står allt mig upp i halsen.
Jag orkar inte.
Jag vill ha H här nu. EXAKT NU! Annars går det inte. Hon säger bra saker.
Heidi! Kom! FORT!
är en märklig känsla.
EN ovan o faktiskt OBEKVÄM känsla.
För första gången på evigheter har jag inga skolgrejer att pyssla med om kvällarna. Praktiken har dragit igång nu så det är full fokus där. Fria eftermiddagar o kvällar. Det är jättetrevligt...ungefär till 19:00, då barnen somnat.
Då börjar det krypa i kroppen. Jag glor igenom skolsodan för att se så det säkert inte kommit in nåt nytt. Börjar fundera på att rensa garderoben, eller förrådet...eller trädgården.
För ta det piano, nä...det går inte. Trots att det är verkligen det enda min kropp o själv skriker om just nu.
Hemma alldeles själv. Märkligt. O jag har ingenting att göra. INGENTING.
Eller ja...massa måsten. Men dom struntar jag i. Jag har avverkat tillräckligt med måsten redan så jag förtjänar det här.
Passar på att bara vara. Att stanna upp för första gången på en evighet.
Det är jättefarligt att stanna upp. För då hinner man tänka efter. Och då kommer massa saker ikapp en.
Jag blir liksom fångad av livet på nåt märkligt, stort sätt...
Jag blir salig, lycklig och rädd.
Det är så sjukt mycket som är annorlunda nu än för ett år sen.
Alla nya människor som kommit in i mitt liv. Bara det i sig. Det är galet. Vilka hysteriska typer jag mött. Och alla kloka! Såna behöver jag i mitt liv.
En annan sak med att stanna upp är att mitt samvete hinner ikapp mig. Allt dåligt samvete jag inte hunnit stanna upp o ta tag i kommer som ett ösregn över mig nu.
Men jag ska bli bättre nu. Mycket bättre.Mycket bättre på livet. Ja, allt liksom.
På riktigt.
är att jag vore född med bättre lokalsinne OCH med lite mindre samvete.
Har du gjort det någon gång? När man nästan lämnar sin egen kropp och iakttar sig själv?
inom sig. Som man aldrig säger.
Ibland säger jag saker som jag inte borde säga.
Men nu bär jag saker som jag känner jag borde säga.
Men det är sådana där saker som man inte vet om det är på riktigt eller fantasier.
Jag vet inte.
Jag motar undan det lite till. Då kanske allt sånt försvinner.
Hejdå!
är jag!
Jag är tom, slut, finito o bara heeeeelt färdig.
Jag har haft 110 % motivation och fokus sen augusti på skolan. Men nu har det tagit TVÄRSTOPP!
Tack o lov skrev jag årets sista tenta idag. Så nu har jag bara två uppgifter kvar innan sommarlovet. Men innan dess så är det 7 veckors praktik. Ska bli så otroooooooligt roligt!
När praktiken är slut återstår det en veckas skola kvar följt av 3, tre...alltså T R E MÅÅÅÅÅÅNADERS ledighet. Jag har fått två erbjudande om sommarjobb. Jag hade VERKLIGEN velat vara ute i yrket i sommar, men eftersom båda erbjudandena gällde de veckor som barnen är lediga och ENDAST de veckorna valde jag att tacka nej.
Detta är enda året jag är GARANTERAD att få vara med mina barn och sambo under en hel sammanhängande semester. Visst är det typiskt att båda erbjudandena inföll under just de 4 veckorna andra delen av familjen har semester, men ja...Jag kan inte välja bort familjen. O definitivt inte när jag under ett år gått med konstant dåligt samvete, dygnet runt.
I sommar vill jag bara vara. Göra allt barnen vill. Inte behöva planera.
Ge mig sommar och massa tid med mina ljuvliga små! NU!
mamma för att jag JUST NU får chans att uppleva en stund tystnad.
Tro inget annat än att jag älskar när huset är fullt av barnröster o deras skratt. Dock har de sista två veckorna mest bestått av bråk o sjukdomar. Jag behövde verkligen en stund till att få plugga sammanhängande och bara få vara i tystnad. Redan nu, efter en timme, har lugnet infunnit sig.
Gossebarnet är på dagis men tösen har halsfluss och fick chans att leka hos mormor, till hennes stora lycka.
Jag skumläser om lagar inför morgondagens hemtenta. Lagar liksom...Jag? Jag som inte ens kan göra det dära paragraf-tecknet.
Nä, en kopp kaffe och lite effektivitet.
Allt ordnar sig nog. Till slut.
som får plats i en kropp!
Jag har varit arg som attans! Jag har varit sur och betett mig som en trotsig tonåring...eller fan? Är tonåringar trotsiga? Dom gör väl revolt...Ja, det har jag också gjort idag...
Okej...som ett trotsigt barn.
Jag har blivit tom. Jag förbrukade liksom alla känslor på en gång.
Sen gjorde jag revolten där ja, som en tonåring.
Sen fick jag en psykos kan man säg, när jag pratade med bästa A! Men shit....att jag rett mig i så många år utan henne. EXAKT samma sjuuuka humor!
Sen hamnade jag i nån dvala som följdes av harmoni.
Sen följde en skrattfest.
Följt av melankoli...
Hur är det möjligt liksom????
Jag är en känslomänniska, visst. Men hur orkar jag? Hur får allt plats?
Och på allt det här är jag S L U T KÖ R D!
Jag har ingen fokus på nåt. Ingen motivation...den har liksom tappats nånstans i virrvarret av kaos o stress.
Och när jag är sån här blir bara allt ÄNNU mer komplicerat.
Du ser, jag har en tendens att ställa till det för mig, ännu mer, när jag som minst behöver det.
Fast sen kommer lugnet bara så där, o jag försöker sopa undan...Det brukar ordna sig. Tills nästa känslostorm.
Konstigt....
Mycket mycket konstigt....
är mina två små varelser. Mina egna. Våra finaste mirakel.
Och det mäktigaste jag upplevt och sannerligen kommer uppleva i hela mitt liv är den gränslösa kärleken till dom båda. Det finns inte måttstockar eller ord till att beskriva kärleken. Och inga gränser för vad jag skulle göra för deras skull.
Otroligt!
De kan göra mig galen, de har redan orsakat gråa hår, de får mig att betvivla mitt förstånd...
men tack ödet eller stjärnorna...eller vem det nu var som gav mig precis, exakt de här två små underbara människorna.
Jag ska vårda dom med mer än mitt eget liv!
TACK!
