31 maj, 2012
29 maj, 2012
Visst visst, eller hur eller hur...
Nu har vi ÄNTLIGEN enats om färg på nya soffklädslar. Och ja, vi trotsar alla rekommendationer- vi tar vita trots två barn. (Jag veeeeeeeet, jag kommer ångra mig sen men låt oss leva i nuet liksom. Till första smutsen upptäcks iallafall....)
Min lilla prinsessa...
Var evigheter sen jag tittade på filmen....
Rar loppan. Så fort tiden har gått.
28 maj, 2012
Att älta saker
är nåt jag är FÖR bra på.
Det finns personer som sista tiden tagit upp för mycket tid i mitt huvud.
Jag är sårad och besviken. Och arg. Kanske mest på mig själv för att jag la ner tid. Och förtroende.
Personer som egentligen är ganska trasiga människor som måste använda andra personer för att må bra själva. Och som sedan lämnar en persons liv utan att ha stake att reda upp saker. Fegt drar de åt andra hållet.
Du som troligen är inne på bloggen och hoppas bli omnämnda på just det här sättet, att du tar upp min tid trots att vi inte hörs av.
Och ja, du vann i just den bemärkelsen...trasiga du. Sorgliga jag. Men det största fel jag gjorde, var helt enkelt att tro att du hade ärliga avsikter. Som du sa. Som jag litade på. Det var allt.
Besvära dig inte med tid på mig mer.
Jag sopar upp det här själv och hoppas jag slipper sådana som du i fortsättningen.
26 maj, 2012
Som fönsterglas
Lika genomskinligt som....som ....som....som fönsterglas!
24 maj, 2012
Du snälla rara människa!
Jag fullkomligt älskar att bli berusad av underbara människor! Tack alla för att ni fortsätter dyka upp i mitt liv! Och alla "gamla"- tack för att ni finns kvar.
Read More »»23 maj, 2012
Saker förändras...
Helt enkelt. Man inser saker. Bara så där. O när man insett saker så kan man inte begripa att man inte insett de där sakerna tidigare.
Och en annan sak...jag beställde 3 böcker i min kamp om att bli ett socialt geni. Jag hann inte till halva boken förrän jag insåg att jag vet precis vad författaren menar. Jag är ju för farao redan ett socialt geni! Ok, det beror klart vem man jämför med, men jag är åtminstone en bra bit på vägen!
Som A hade sagt: Jaaaaaahhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhaaaaaaaaaahråååååå!
18 maj, 2012
Lite kusligt...
Har ni någon gång sett en person som ni bara fått en sådan där stark "känner vi varandra"-känsla för? TROTS att ni aldrig träffats eller någonsin setts?
15 maj, 2012
Ibland förundras jag över mig själv...
Jag har ju med åren ( trots att jag bara är 18 år ;) ) insett mina styrkor såväl som svagheter. Och jag borde ju hajat det där nu...och accepterat. Men attans asså....det är lika trist varje gång jag inser att personer inte är som jag trodde från början. Kanske är det självförtroendet som får sig en törn? Eller har jag för höga förväntningar på människor? Kanske förskönar jag? Jag som annars säger mig vara väldigt kritisk och välja personer med omsorg...
Eller får man helt enkelt bara damma av sig det där och koncentrera sig på alla de människor som bara bara fortsätter att imponera på mig. Som fortfarande, efter evigheters evigheter får mig att skratta, som står ut med mig, som hör av sig- även om jag själv varit dålig på det samma. Som jag vet finns där. Ärligt. Till 100 %. Som delar med sig av sig själva precis som jag själv gör. Som vågar stå för vilka de är. Styrkor OCH svagheter. På riktigt. Utan någon låtsasyta. Kanske är det en annan nackdel ändå...att jag har en tendens att se rätt igenom människor. Och när jag väl tagit av mig de där solglasögonen...o inser att människor inte var som jag trodde, ser jag plötsligt allt så klart så det finns ingen återvändo...?
Jag orkar liksom inte med massa fantasier, hitte-på för att hålla upp fasader, spela teater och människor som låtsas vara något de inte är...på grund av sin egen osäkerhet.
Kanske är det en mognadssak? För det där är jag förbi...Jag ger 110 % av mig själv till mina vänner. Och jag förväntar mig faktiskt detsamma tillbaka. Sådana där andra...nja...det är inte riktig vänskap enligt mina mått. Yta och ödmjukhet rimmar ganska illa.
13 maj, 2012
Dancing in the dark
I get up in the evening, and I ain't got nothing to say
I come home in the moring, I go to bed feeling the same way
I ain't nothing but tired, man I'm just tired and bored with myself
Hey there baby, I could use just a little help
(Chorus)
You can't start a fire, you can't start a fire without a spark
This gun's for hire even if we're just dancing in the dark
Message just keep getting clearer, radio's on and I'm moving round the place
I check my look in the mirror wanna change my clothes my hair my face
Man I ain't getting nowhere I'm just livin in a dump like this
There's something happening somewhere baby I just know that there is
(Chorus)
[ Lyrics from: http://www.lyricsfreak.com/b/bruce+springsteen/dancing+in+the+dark_20025010.html ]
You sit around getting older there's a joke here somewhere and it's on me
I'll shake this world off my shoulders come on baby the laughs on me
Stay on the streets of this town and they'll be carving you up alright
They say you got to stay hungry hey baby I'm just about starving tonight
I'm dying for some action I'm sick of sitting 'round here trying to write
This book
I need a love reaction come on baby give me just one look
(Chorus)
You can't start a fire, sittin' 'round cryin' over a broken heart
This gun's for hire even if we're just dancing in the dark
You can't start a fire, worryin' about your little world falling apart
This gun's for hire even if we're just dancing in the dark
Even if we're just dancing in the dark
Even if we're just dancing in the dark
Even if we're just dancing in the dark
Hey baby!
10 maj, 2012
Tsssss.....Det går bra nu!
Blickar tillbaka på mina sista 2 veckors praktik och kan inte låta bli att le. Är det till o med ett hånleende? Eller ett illmarigt flin. Enbart riktigt mot mig själv. Jag kan inte sätta en bra benämning. Det är både " Där satt den", "Där fick du" och ett " Vad var det jag sa"-flin. Allt i ett.
Jag fixade det. Med bravur! Det här kommer gå som en dans!
07 maj, 2012
För övrigt
är jag så tacksam för A & H. Vad vore jag utan er???!!! Nada, noll, zeroooo!
Att det finns någon som orkar lägga tid på virriga stirriga mig?
Var hos rara H i går med "Lillfröken". Och som vanligt åker jag därifrån som en lite bättre människa, förundrad över att man kan bli så klok som H. Vi är ju lika gamla, eller ja, jag är ju ett par månader äldre...så d kan ju inte vara ålderklokhet heller. Eller är det jag som gått back med visheten...Jag vet inte.
Och när jag satt där, nerkurad i hennes soffa så kände jag att häääär...häääär kan jag stanna. H är en av de människor jag blir så himla lugn av. Det är få (om det ens finns någon) som ger mig den känslan.
O annars...ja...shit. Virrvarr. Kaos. Oordning. Jag befinner mig verkligen i ett inferno. Och jag lär mig mer o mer om människor. Och man slutar visst aaaaldrig att förvånas.
Sak samma...nu planerar jag min o systers Göteborgsresa nästa helg. Lördag-söndag åker vi till Göteborg för shopping och umgänge med Sveriges värsta bilförare- Anjas bästa kompis Maria. Kommer bli så himla kul! Dyrt, välbehövligt och hysteriskt!
Mina styrkor och svagheter
Jag är nu inne på min femte praktik-vecka. Så mycket jag varit med om. Och så många myter om mig själv jag slagit hål på...det är inte klokt! Hinder som känts oövervinnerliga finns inte längre. Som jag ältat vissa saker. Men tror ni att jag stannar upp och klappar mig på axeln? Nix, precis...man hittar ju genast nåt nytt hinder man måste ta sig över.
Jag har lovat mig själv att bli bättre på att stanna upp och njuta när jag fixar alla de där sakerna som jag aldrig trodde jag skulle göra. OCH jag har lovat mig själv att suga åt mig och tro på beröm och komplimanger jag får.
Jag fick så rar bedömning av min handledare vid sista praktiken. Jag fick gåshud, helt enkelt för att jag inte begriper hur en människa jag bara spenderat 2 veckor med, kan ha så höga och fina tankar om mig. Jag? Hallå? Hon avslutade med: " Fortsätt som du gör, Katja, så ska du se att du inte kommer behöva armbåga dig fram. Jobben kommer komma till dig ändå. "
I torsdags blev jag sjuk och kände mig febrig på eftermiddagen. Det var så typiskt för det var en ny handledare och så klart vill man visa sig från sin bästa sida. Jag försökte men var övertygad om att min trötthet lyste igenom. Fredagen var jag tvungen att vara hemma så jag hade feber.
Idag sprang jag in till min ordinarie handledare M: " Om du pratar med A måååååste du säg till henne att jag var sjuk i torsdags. Jag kände att jag kunde presterat sååå mycket bättre. Och om hon vill kan jag vara med henne en halvdag till så att hon får se hur jag verkligen är. För jag var inte mig själv i fredags och jag måste verkligen..." Och så avbryter M mig med sitt härliga skratt: "Katja, nej nej nej. M ringde mig så snart du hade gått därifrån i torsdags och sa "Henne måste vi ha".
Jag andades ut och en sten, eller ett HUS föll från min kropp. Vi skrattade åt min uppenbarligen onödiga nervositet och jobbade vidare.
En stund senare kom avdelningschefen förbi. Vi småpratade lite och jag berättade hur jag trivs. Hon avslutade samtalet med: Det är här du ska vara. Det får vi jobba på.
Detta var två positiva saker INNAN lunch?
Tror ni att jag stannade upp och tog åt mig? Nix. Jag började tänka efter på lunchen och visst var jag glad som sjutton, men jag kan ändå inte vara stolt? Det känns overkligt. Men nånstans har jag jobbat mig till berömmet. Det är ju MIG dom pratar om. Jag måste lära mig att ta åt mig. Av de bra sakerna alla rara människor säger.
Och jag inser att min nya sanning verkligen stämmer..." Bjud på dig själv. Styrkor OCH svagheter."
Då kommer ärligheten på köpet. Och ärliga, ödmjuka människor verkar uppenbarligen falla folk i smaken.
Så...jag summerar....jag ska från o med idag uppskatta det där med mig själv. Att jag vågar vara mig själv. Med mina styrkor OCH svagheter.
06 maj, 2012
Hurra för mig o bloggen!
På dagen idag firar jag och bloggen 3 år tillsammans.
Read More »»Djungeltema
Varenda granne är ute och klipper gräset. Jag gör ju gärna tvärtom, så vi kör vidare på djungeltemat i trädgården.
Read More »»04 maj, 2012
02 maj, 2012
Utan tid till att stanna upp
Det är mycket nu. Galet mycket. Händer mycket. Har inte tid att stanna upp. Dagarna springer verkligen iväg.
Är inne på min fjärde praktik-vecka, min första av mina två på lasarettet. Efter en förmiddag där var jag SÅLD och alldeles lyrisk, precis som min lärare förutspått.
Alltid lite läskigt att komma till nya arbetsplatser. Nya rutiner och framför allt-nya "kollegor". Men jag har tur- det vimlar av massa trevliga människor som verkligen välkomnat mig. Jag trivs så otroligt bra! Trots pendlandet.
Jag pendlade andra året på gymnasiet och avskydde det verkligen, men nu trots min tågnoja och stressen över att oroa sig för att missa det ena eller andra tåget, funkar allt superbra och jag kan verkligen tänka mig att bli en pendlare på riktigt i framtiden.
Känns så overkligt. Ännu mer på lasarettet. Lasarettet är stort och mäktigt på något sätt. Tänk att jag är halvvägs på min utbildning. Att jag tog tag i det. Att jag vågade. och att jag ALDRIG ens för en bråkdels sekund ångrat mig. Tvärtom- för varje praktik blir jag bara mer o mer säker på att det är det här jag ska göra.
I övrigt har jag inte mycket spännande att bjuda på. Dagarna rullar på med praktiken.
Saknar många. Tiden blir knapp till spontana träffar.Och man vill ju aldrig träffa någon så mycket som när det inte går...eller hur? Det har jag blivit ganska van vid nu. Sommaren kommer verkligen gå till att ta igen det sociala. :)
Nä, ska det piano ett tag innan jag ger mig på skolarbete.
På återseende!