YtTiK tHe WiIiIiIiLd Cat

30 oktober, 2012

Genuina vänskaper

. 30 oktober, 2012
0 från Dej till Mej

Vänner...jag har många otroligt fina vänner omkring mig. Och det som är så charmigt är att det dyker upp nya ännu. Man tror man har nått gränsen på vilka härliga människor man får ha i sitt liv men nä...den där gränsen verkar inte finnas ändå.

Jag har kontakt med en person dagligen. Hon är liksom en kopia av mig själv fast en 08 och med lite mer skinn på näsan. Annars ligger majoriteten på en nivå i stil med kontakt mer per månad än per vecka.
Men alla har en viktig funktion i mitt liv.
Sen har jag de närmare. De som jag utan att tveka en sekund skulle kunna ringa dygnet runt. Och varje person har liksom sitt eget starka område där just den personen briljerar.
Och så har jag ett par specifika. Som jag vårdar för mitt liv.

Det är nästan lite otäckt det där...de viktigaste vänskaperna är på den nivån att jag inte tror jag skulle reda upp mitt liv utan dem.

Jag har pratat om det här mycket i flera tidigare inlägg men jag tycker det är ett ännu lika intressant och viktigt ämne. Jag lockas till människor som ger mig ett utbyte. En person som har ett utbyte av mig och en person som ger mig något tillbaka. På det sättet får man de mest genuina vänskaperna...förstås kanske.

En person jag idag saknar så jag började gråta är min JUAT. Hon har sitt eget lilla område. Området hon briljerar inom. Och även om jag vet att vår vänskap inte påverkas av det geografiska avståndet vi utsätts för just nu är det idag ändå otroligt tufft att jag inte kan ringa henne för en spontan fika och djupa samtal. JUAT är en av de mest varmhjärtade personer jag ärligt talat träffat i hela mitt liv. Så osjälvisk och med en sådan otrolig klokhet så man blir mållös. Idag önskar jag verkligen att avståndet mellan Texas o Sverige var på ett kort cykelavstånd.

"Jag bär dig med mig hela tiden. På det allra bästa tryggaste stället. Där avstånd inte spelar någon roll."

Read More »»

23 oktober, 2012

Mindre än 1 dygn kvar

. 23 oktober, 2012
0 från Dej till Mej

till 110 %-ig närvaro även mentalt vid lek med barnen, tillgivenhet och närhet med sambo, socialt samspel- utan passivitet, nya människor utanför hemmamiljö tack vare kommande praktik, fritid, kreativitet och små stunder av lugn och total avkoppling! 7 veckors praktik avrundad med Lucia- välkommen höst och vinter: SOM JAG HAR LÄNGTAT!

Read More »»

16 oktober, 2012

När saker tappar sitt värde

. 16 oktober, 2012
2 från Dej till Mej

Jag hade en lust, en eld som brann. En vilja av stål och det fanns inga hinder som jag ansåg att jag inte kunde ta mig över.
Men nu....jag önskar någon kunde lyfta mig. Att någon hörde allt jag sa, utan att döma mig, gav mig råd och fick mig att orka. Som tog bort mina tvivel. Som sa att mina känslor är okej. Att det jag gjort är rätt. Att min kamp kommer att belönas, kanske inte nu och kanske inte på det sätt som jag från början tänkt mig.
Men det finns tyvärr inte tid. Ingen tid att fastna i tankar. Ingen tid att tänka. Ingen tid att tvivla.
Det finns ingen tid för mig att berätta. Och inte tid för någon att lyssna.
Det finns helt enkelt inte tid att känna. Och vad är då livet, om man inte får känna.
Människor som kan stänga av sina känslor för att prestera är inte människor i min värld.
Jag vill känna.
Jag vill leva.
Och just nu känns vikten av att få KÄNNA så stor att jag står beredd vid gränsen till att offra en dröm.

Read More »»

14 oktober, 2012

ALLRA ALLRA VIKTIGAST

. 14 oktober, 2012
0 från Dej till Mej

Holy macarony...jag har inte bloggat sedan 24/9. Å andra sidan kan jag säga att dagarna mellan 24/9 och fram till idag måste varit de mest GAAAAALNAAA jag varit med om i hela mitt liv.
Skolan har varit hysterisk! Inte en gång förra året kände jag den här stressen och pressen. Att inte ha en tillstymmelse av kontroll är horribelt!
Men nu är hälften gjort...Än återstår 1 1/2 veckas galet skolschema med grupparbete och en sista tenta innan  det är dags för sju veckors praktik.

Jag har offrat ALLT för att hinna med skolan. Socialt umgänge, mitt eget välbefinnande, min egen vilja, alla småsaker jag mår bra av, samboliv och mina barn har tyvärr blivit drabbade. Jag har gått som ett VRAK!
Nu känner jag lite hopp, just för att jag vet att hälften är gjort för den här perioden...jag kan se ett slut på dessa fullbokade dagar och sena nätter med alldeles för lite sömn...Men shit va tufft det varit.
Nu, när man för första gången kan ta ett djupt andetag...det är då man inser att det är dags att ta tag i att samla ihop pusselbitarna...eller glasbitarna kanske...Just nu känns det mer som just glasbitar.

Den här tiden av press, stress med diverse effekter har gjort att man greppat efter halmstrå för att ÄNDÅ hitta något bra med allt det här. Något jag kan lära mig av allt. Antar att det är Julia-tänket....att vända blad och inte ge sig förrän man hittat något bra med allt det här även om det just nu ser nattsvart ut.

Först o främst: "Jag dog i alla fall inte"! Den frasen körde jag med efter båda förlossningarna och jag kör den varje gång efter ett tandläkarbesök. Och den kom ju att passa i den här situationen också.
Jag har insett att när det väl kommer till kritan är familjen allra viktigast. ALLRA ALLRA VIKTIGAST. Det säger alla så klart, men jag har verkligen fattat det på riktigt nu. Jag har genomgått eldprovet och insett fakta på något sätt.
Min framtid och vikten av min självkänsla, att känna mening med vad jag gör så som utbildning och arbete är så klart också otroligt viktigt, men ärligt talat är det inte ett dugg värt om jag ska göra det utan min lilla familj.
Det är det där som får mig att orka de gånger jag verkligen rasat ihop i tårar av maktlöshet....Att trots bristen på kontroll, samvetet som äter mig sönder och samman...så kommer min utbildning ändå i slutänden vara något vi allihop tjänar på. Även om vägen till den där utbildningen den här perioden haft ett högt pris som känts tvivelaktigt värt det.

Under den här tiden har jag insett mycket om mig själv. Jag har tvivlat på mig själv. Tappat fotfästet och börjat fundera på vem jag är egentligen, hur är jag som person. Är de saker jag känner verkligen alltid på riktigt? Både tankar om mig själv och tankar om andra.
Och ja...jag har insett att känslor det får man precis som man ger. Jag har försökt ge utan att få. Det har tagit energi som jag hade behövt lägga på annat. Det är skittrist att inse i efterhand...men som vi alla vet kan man inte göra det förflutna ogjort...vi kan bara påverka FRAMÅT. Jag kommer inte engagera mig mer än vad situationen kräver. Jag kommer koncentrera mig på mitt och mina riktiga vänner och familjen. Och jag kommer att sluta hjälpa på de håll där ja inte får något tillbaka.

Jag ska sluta älta saker. Jag ska försöka fokusera mer på mig och bli lite mindre brydd om vad andra anser att jag borde göra. Det tar otroligt mycket av att ge hela tiden. Och att anpassa och ta hänsyn.

Vänskap är och ska vara KRAVLÖST! Det har jag alltid sagt, men någonstans glömde jag bort mina egna värderingar...just för att jag varit så förbannat mån om att behaga andra.

Okej, nu låter det som att jag gör mig till offer och det är faktiskt inte alls min mening.
Meningen är snarare att jag inser att det är dags att jag får tillbaka lite av mitt gamla vanliga "jäklar anamma" (-hur farao det nu stavas?)! Jag har alltid tidigare kunnat ha skinn på näsan OCH vara ödmjuk samtidigt. Jag har kunnat stå upp för saker jag tror på utan att ge mig. Jag har kört zick-zack när den raka vägen fyllt med hinder.
Vad hände?
Jag är bara otroligt trött. Varför låter jag mig påverkas?
Jag stänger av nu. Låter saker som nu påverkar mig istället åka rakt förbi.
Nu kör jag på för min egen skull. För min familj. För mina kravlösa vänskapers skull.

Taget!


Read More »»