YtTiK tHe WiIiIiIiLd Cat

27 januari, 2013

Avundsjuka

. 27 januari, 2013
1 från Dej till Mej


Den svenska avundsjukan är allmänt känd. Precis som jantelagen.
Vi lyckas många gånger hitta något som någon annan har, som vi anser vi själva behöver MINST lika mycket. Svenska egot gör säkert att en o annan också anser att man till och med förtjänat det där MYCKET bättre.Så tragiskt allt sådant där är egentligen. SÅ mycket slöseri av energi.
Varför har så många så svårt att koppla det där rätt i hjärnkontoret? Att istället för att bli bitter, elak och missunnsam (vilket trots allt bara drabbar en själv ÄNNU VÄRRE) finns det något som heter...som jag nu bokstaverar
:F Ö R E BI L D!
Istället för att förvandlas till ett egoistiskt elände som helst skyller på alla andra, vägrar försöka se sina egna utvecklingspotentialer och att råd eller tips kanske inte alls kommer från en "besserwisser" utan FAKTISKT bara från någon som vill väl...Jo, tänk... det finns sådana människor också. Som gör saker för att hjälpa andra. Som delar med av sina egna erfarenheter och sin tid. Helt enkelt för att de finner glädje av att ge, till och med många gånger mer av att ge än att få...
Istället för att vara avundsjuk och låta det spegla din personlighet… Skaffa dig förebilder.Försök att uppmuntra att få ta del av tips. Och framförallt... SÄG att du ser upp till personen. Du ger något. Ett vänligt ord har väl aldrig skadat.
Men nä... vi är så himla insnurrade i vårt eget. Och vi tänker vi minsann inte berömma någon annan för att denne åstadkommit något jag vill ha eller lyckas med själv .Så sorgligt och så tragiskt.

Jag har en förebild som jag så fort jag får chansen berömmer. Jag uppmuntrar henne. Ber om råd. Tar mig till av hennes sätt att vara mot sig själv och andra. Jag har känt denna fantastiska person så länge.Nu bär jag med mig en del av henne i mitt huvud och i mitt hjärta.
Många gånger när jag har ett bekymmer, när jag inte vet vad som är det klokaste beslutet, då tänker jag: Hur hade J gjort? Vad hade J sagt om detta? Hur i hela friden hade jag kunnat ha denna glädje och hur hade vår vänskap utvecklats till det den är idag, om vi inte uppmuntrat varandra? Om vi inte kunnat stå ut med att den ena har andra styrkor än den andra men att vi vill lära oss av, precis...VARANDRA!
Jag försöker kasta varma ord omkring mig. Jag försöker uppskatta de speciella egenskaper alla mina vänner har. Någon har en äventyrslust som gör att hon trots sin extrema flygrädsla ändå måste stilla med resor över halva världen, en annan har ett enormt studiehuvud, en annan den galnaste humorn jag upplevt, en annan en förmåga att se världen "som den är", en annan har ett lugn som gör att jag kommer på mig själv med att andas på riktigt. Alla med egenskaper jag SER UPP TILL och genom att uppskatta just dessa egenskaper istället för att låta det leda till missunnsamhet har jag ett par av planetens mest underbara vänner!
Ta hand om varandra. Lär av varandra. Uppmuntra varandra.
Och för sjutton...GLÄDJS ÅT/ MED/ FÖR VARANDRA!

Read More »»

22 januari, 2013

Det tar på krafterna att vara jag

. 22 januari, 2013
0 från Dej till Mej

ja, vem jag nu än är.
Jag har ju en tendens att köra på i 180 eller ligga platt som en pannkaka.
På mindre än 60 minuter har jag pratat i telefon med två helt oberoende och omedvetna om varandra personer som fått ner mig på jorden och MINSANN jag tror mig ha hunnit stanna upp och ta ett par djupa andetag.
Att vara lugn kanske är tråkigt men shit vad jag behövde landa på den här planeten lite.

Read More »»

21 januari, 2013

När vet man vem man är?

. 21 januari, 2013
0 från Dej till Mej

Blir man liksom någonsin "färdigtillverkad"?
Jag börjar tvivla på precis det där...
Förra året var kaos...på alla plan. Under våren föll jag handlöst. Under sommaren slog jag i botten.
Till hösten samlade jag ihop bitarna och tog mig upp igen. Granskade vad som gått galet och letade svar på  "hur kunde det bli så här"?
Någonstans fick jag stöd och energi och det vände, mot alla odds. Hösten innebar att trotsa allt. Att orka utan energi. Att prata utan röst. Att stå ut med det "outsåliga" liksom...Och på något sätt växte jag så förbannat. Jag lärde mig massor, allra minst att jag kan mer än jag tror.
Hela förra året var egentligen så där...Saker jag sa aldrig skulle kunna bli en del av mitt liv- blev just det.
Och jag lärde mig att man ska aldrig säga aldrig, i några som helst lägen. Det finns saker som händer ändå och utan att man kan förklara varför.
Jag lärde mig också att allt inte har en mening. Men det kan vara en lärdom ändå.

Efter "Mot alla odds"-hösten kom vintern. Vintern var tom men rik. Jo, det är faktiskt möjligt, på samma gång. Jag var tom på mycket men jag hittade något. Jag vet precis vad jag brinner för. Jag hittade motivation och jag fann mitt VARFÖR!
Så nu vet jag vad som leder mig, men jag vet inte vem jag är?
Jag vet ingenting längre. Det kommer stunder då jag ser allt så jäkla klart, men så faller jag.
Det är lätt att skylla på andra. Och ja, jag har råkat ut för personer som är oförmögna att se sina egna brister men gärna finner fel på andra och inte räds att utnyttja, men vem är jag om jag gör deras åsikter viktiga?
Jag vet inte.. Jag säger att det är fritt fram att älska mig eller inte men bottnar det någonstans i drömmen om att ändå "älskas av alla"? Eller är det först när man gjort en känsloinvestering i en annan person och visar sig ha skrattretande fel uppfattning som det svider? Sårad stolthet?

Nu har jag ju flera fantastiska vänner som plockar upp mig när jag faller, många gånger utan att det själva vet om det. Många gånger är det slumpen...Ett sms om förslag på fika av någon? Ett skratt av någon annan? En gentjänst av ytterligare någon annan?
Och någonstans i all soppa bestämde jag mig för att bara ge till dem som själva ger. Att ge till någon som inte begriper värdet är förödande.

Så, ska jag skylla min försvunna personlighet på andra eller är det jag? Har jag varit så korkad så jag tappat bort mig själv för att behaga andra? Är jag så mån om att hjälpa? Stötta? Finnas där? Leva upp till förväntningar som jag tror andra har men som egentligen bottnar i mig själv?

Oavsett är jag otroligt trött och less.
Och varför ältar jag saker jag skulle hanterat annorlunda när andra kör sitt eget race utan vidare eftertanke?
Kanske ska jag fokusera på mig själv lite mer? Att istället för att skämmas för andras beteende le åt min egen kamp med att få koll på vem jag är? Att jag är medveten på ett mycket djupare plan.

Jag läste ett alldeles fenomenalt  citat som ska bli min ledstjärna det här året.


Jag saknar min Julia alldeles galet nu. Hon kan alltid sätta fingret på vad det är jag tänker och vad det beror på. Och som inte det var nog så har hon alltid en bättre tanke att ge mig och plötsligt är grubblerier historia!
Om jag bara hade en helikopter i trädgården som kunde ta mig till Texas!


Read More »»

09 januari, 2013

Bläääää

. 09 januari, 2013
0 från Dej till Mej

Så gaaaalet omotiverad att plugga inför tenta. Jag har till och med- utan tjat eller ens minsta hint- gått ut med sopor och hämtat posten. Det säger en hel del om hur tradigt jag har det just nu.

Read More »»

02 januari, 2013

Nytt år

. 02 januari, 2013
0 från Dej till Mej

och massa nya saker att se fram emot. Nya bebisar i släkten, nya människor att träffa, kära återseenden, härlig vår, examen (!) och en varm härlig sommar.
Hösten är en dimma än. Men det vore perfekt om jag lyckades kombinera jobb och mera studier.
Time will tell!

Read More »»