Märkliga jag. Märkliga liv.

Jag tänker så mycket...
Det är så olikt mig. Detta jag.
Jag har mer lärt mig att flyta med.
Men så kom det här över mig.
Vad egentligen?
Jag bara tänker. Massor. Och jag kan inte reda ut det. Ingenting.

Påverkas av konstiga drömmar och tankar jag inte vet vad de innebär.
Vill bara skrika ut allt rakt ut.
Högt, till rösten brister.
Men det går inte.
Inte ens om jag skulle försöka skulle rösten hålla. Bara brista. Ut i tystnad.
Jag har blivit så bra på det. Att bara vara tyst.
Att se på. Att ta dagen som den kommer. Att lägga alla tankar åt sidan. Tills nu.
Nu, när det inte finns tid eller ork att reda ut.

Märkliga jag. Märkliga liv.