När saker tappar sitt värde

Jag hade en lust, en eld som brann. En vilja av stål och det fanns inga hinder som jag ansåg att jag inte kunde ta mig över.
Men nu....jag önskar någon kunde lyfta mig. Att någon hörde allt jag sa, utan att döma mig, gav mig råd och fick mig att orka. Som tog bort mina tvivel. Som sa att mina känslor är okej. Att det jag gjort är rätt. Att min kamp kommer att belönas, kanske inte nu och kanske inte på det sätt som jag från början tänkt mig.
Men det finns tyvärr inte tid. Ingen tid att fastna i tankar. Ingen tid att tänka. Ingen tid att tvivla.
Det finns ingen tid för mig att berätta. Och inte tid för någon att lyssna.
Det finns helt enkelt inte tid att känna. Och vad är då livet, om man inte får känna.
Människor som kan stänga av sina känslor för att prestera är inte människor i min värld.
Jag vill känna.
Jag vill leva.
Och just nu känns vikten av att få KÄNNA så stor att jag står beredd vid gränsen till att offra en dröm.