ALLRA ALLRA VIKTIGAST

Holy macarony...jag har inte bloggat sedan 24/9. Å andra sidan kan jag säga att dagarna mellan 24/9 och fram till idag måste varit de mest GAAAAALNAAA jag varit med om i hela mitt liv.
Skolan har varit hysterisk! Inte en gång förra året kände jag den här stressen och pressen. Att inte ha en tillstymmelse av kontroll är horribelt!
Men nu är hälften gjort...Än återstår 1 1/2 veckas galet skolschema med grupparbete och en sista tenta innan  det är dags för sju veckors praktik.

Jag har offrat ALLT för att hinna med skolan. Socialt umgänge, mitt eget välbefinnande, min egen vilja, alla småsaker jag mår bra av, samboliv och mina barn har tyvärr blivit drabbade. Jag har gått som ett VRAK!
Nu känner jag lite hopp, just för att jag vet att hälften är gjort för den här perioden...jag kan se ett slut på dessa fullbokade dagar och sena nätter med alldeles för lite sömn...Men shit va tufft det varit.
Nu, när man för första gången kan ta ett djupt andetag...det är då man inser att det är dags att ta tag i att samla ihop pusselbitarna...eller glasbitarna kanske...Just nu känns det mer som just glasbitar.

Den här tiden av press, stress med diverse effekter har gjort att man greppat efter halmstrå för att ÄNDÅ hitta något bra med allt det här. Något jag kan lära mig av allt. Antar att det är Julia-tänket....att vända blad och inte ge sig förrän man hittat något bra med allt det här även om det just nu ser nattsvart ut.

Först o främst: "Jag dog i alla fall inte"! Den frasen körde jag med efter båda förlossningarna och jag kör den varje gång efter ett tandläkarbesök. Och den kom ju att passa i den här situationen också.
Jag har insett att när det väl kommer till kritan är familjen allra viktigast. ALLRA ALLRA VIKTIGAST. Det säger alla så klart, men jag har verkligen fattat det på riktigt nu. Jag har genomgått eldprovet och insett fakta på något sätt.
Min framtid och vikten av min självkänsla, att känna mening med vad jag gör så som utbildning och arbete är så klart också otroligt viktigt, men ärligt talat är det inte ett dugg värt om jag ska göra det utan min lilla familj.
Det är det där som får mig att orka de gånger jag verkligen rasat ihop i tårar av maktlöshet....Att trots bristen på kontroll, samvetet som äter mig sönder och samman...så kommer min utbildning ändå i slutänden vara något vi allihop tjänar på. Även om vägen till den där utbildningen den här perioden haft ett högt pris som känts tvivelaktigt värt det.

Under den här tiden har jag insett mycket om mig själv. Jag har tvivlat på mig själv. Tappat fotfästet och börjat fundera på vem jag är egentligen, hur är jag som person. Är de saker jag känner verkligen alltid på riktigt? Både tankar om mig själv och tankar om andra.
Och ja...jag har insett att känslor det får man precis som man ger. Jag har försökt ge utan att få. Det har tagit energi som jag hade behövt lägga på annat. Det är skittrist att inse i efterhand...men som vi alla vet kan man inte göra det förflutna ogjort...vi kan bara påverka FRAMÅT. Jag kommer inte engagera mig mer än vad situationen kräver. Jag kommer koncentrera mig på mitt och mina riktiga vänner och familjen. Och jag kommer att sluta hjälpa på de håll där ja inte får något tillbaka.

Jag ska sluta älta saker. Jag ska försöka fokusera mer på mig och bli lite mindre brydd om vad andra anser att jag borde göra. Det tar otroligt mycket av att ge hela tiden. Och att anpassa och ta hänsyn.

Vänskap är och ska vara KRAVLÖST! Det har jag alltid sagt, men någonstans glömde jag bort mina egna värderingar...just för att jag varit så förbannat mån om att behaga andra.

Okej, nu låter det som att jag gör mig till offer och det är faktiskt inte alls min mening.
Meningen är snarare att jag inser att det är dags att jag får tillbaka lite av mitt gamla vanliga "jäklar anamma" (-hur farao det nu stavas?)! Jag har alltid tidigare kunnat ha skinn på näsan OCH vara ödmjuk samtidigt. Jag har kunnat stå upp för saker jag tror på utan att ge mig. Jag har kört zick-zack när den raka vägen fyllt med hinder.
Vad hände?
Jag är bara otroligt trött. Varför låter jag mig påverkas?
Jag stänger av nu. Låter saker som nu påverkar mig istället åka rakt förbi.
Nu kör jag på för min egen skull. För min familj. För mina kravlösa vänskapers skull.

Taget!