Den svenska avundsjukan är allmänt känd. Precis som jantelagen.
Vi lyckas många gånger hitta något som någon annan har, som vi anser vi själva behöver MINST lika mycket. Svenska egot gör säkert att en o annan också anser att man till och med förtjänat det där MYCKET bättre.Så tragiskt allt sådant där är egentligen. SÅ mycket slöseri av energi.
Varför har så många så svårt att koppla det där rätt i hjärnkontoret? Att istället för att bli bitter, elak och missunnsam (vilket trots allt bara drabbar en själv ÄNNU VÄRRE) finns det något som heter...som jag nu bokstaverar
:F Ö R E BI L D!
Istället för att förvandlas till ett egoistiskt elände som helst skyller på alla andra, vägrar försöka se sina egna utvecklingspotentialer och att råd eller tips kanske inte alls kommer från en "besserwisser" utan FAKTISKT bara från någon som vill väl...Jo, tänk... det finns sådana människor också. Som gör saker för att hjälpa andra. Som delar med av sina egna erfarenheter och sin tid. Helt enkelt för att de finner glädje av att ge, till och med många gånger mer av att ge än att få...
Istället för att vara avundsjuk och låta det spegla din personlighet… Skaffa dig förebilder.Försök att uppmuntra att få ta del av tips. Och framförallt... SÄG att du ser upp till personen. Du ger något. Ett vänligt ord har väl aldrig skadat.
Men nä... vi är så himla insnurrade i vårt eget. Och vi tänker vi minsann inte berömma någon annan för att denne åstadkommit något jag vill ha eller lyckas med själv .Så sorgligt och så tragiskt.
Jag har en förebild som jag så fort jag får chansen berömmer. Jag uppmuntrar henne. Ber om råd. Tar mig till av hennes sätt att vara mot sig själv och andra. Jag har känt denna fantastiska person så länge.Nu bär jag med mig en del av henne i mitt huvud och i mitt hjärta.
Många gånger när jag har ett bekymmer, när jag inte vet vad som är det klokaste beslutet, då tänker jag: Hur hade J gjort? Vad hade J sagt om detta? Hur i hela friden hade jag kunnat ha denna glädje och hur hade vår vänskap utvecklats till det den är idag, om vi inte uppmuntrat varandra? Om vi inte kunnat stå ut med att den ena har andra styrkor än den andra men att vi vill lära oss av, precis...VARANDRA!
Jag försöker kasta varma ord omkring mig. Jag försöker uppskatta de speciella egenskaper alla mina vänner har. Någon har en äventyrslust som gör att hon trots sin extrema flygrädsla ändå måste stilla med resor över halva världen, en annan har ett enormt studiehuvud, en annan den galnaste humorn jag upplevt, en annan en förmåga att se världen "som den är", en annan har ett lugn som gör att jag kommer på mig själv med att andas på riktigt. Alla med egenskaper jag SER UPP TILL och genom att uppskatta just dessa egenskaper istället för att låta det leda till missunnsamhet har jag ett par av planetens mest underbara vänner!
Ta hand om varandra. Lär av varandra. Uppmuntra varandra.
Och för sjutton...GLÄDJS ÅT/ MED/ FÖR VARANDRA!
Vi lyckas många gånger hitta något som någon annan har, som vi anser vi själva behöver MINST lika mycket. Svenska egot gör säkert att en o annan också anser att man till och med förtjänat det där MYCKET bättre.Så tragiskt allt sådant där är egentligen. SÅ mycket slöseri av energi.
Varför har så många så svårt att koppla det där rätt i hjärnkontoret? Att istället för att bli bitter, elak och missunnsam (vilket trots allt bara drabbar en själv ÄNNU VÄRRE) finns det något som heter...som jag nu bokstaverar
:F Ö R E BI L D!
Istället för att förvandlas till ett egoistiskt elände som helst skyller på alla andra, vägrar försöka se sina egna utvecklingspotentialer och att råd eller tips kanske inte alls kommer från en "besserwisser" utan FAKTISKT bara från någon som vill väl...Jo, tänk... det finns sådana människor också. Som gör saker för att hjälpa andra. Som delar med av sina egna erfarenheter och sin tid. Helt enkelt för att de finner glädje av att ge, till och med många gånger mer av att ge än att få...
Istället för att vara avundsjuk och låta det spegla din personlighet… Skaffa dig förebilder.Försök att uppmuntra att få ta del av tips. Och framförallt... SÄG att du ser upp till personen. Du ger något. Ett vänligt ord har väl aldrig skadat.
Men nä... vi är så himla insnurrade i vårt eget. Och vi tänker vi minsann inte berömma någon annan för att denne åstadkommit något jag vill ha eller lyckas med själv .Så sorgligt och så tragiskt.
Jag har en förebild som jag så fort jag får chansen berömmer. Jag uppmuntrar henne. Ber om råd. Tar mig till av hennes sätt att vara mot sig själv och andra. Jag har känt denna fantastiska person så länge.Nu bär jag med mig en del av henne i mitt huvud och i mitt hjärta.
Många gånger när jag har ett bekymmer, när jag inte vet vad som är det klokaste beslutet, då tänker jag: Hur hade J gjort? Vad hade J sagt om detta? Hur i hela friden hade jag kunnat ha denna glädje och hur hade vår vänskap utvecklats till det den är idag, om vi inte uppmuntrat varandra? Om vi inte kunnat stå ut med att den ena har andra styrkor än den andra men att vi vill lära oss av, precis...VARANDRA!
Jag försöker kasta varma ord omkring mig. Jag försöker uppskatta de speciella egenskaper alla mina vänner har. Någon har en äventyrslust som gör att hon trots sin extrema flygrädsla ändå måste stilla med resor över halva världen, en annan har ett enormt studiehuvud, en annan den galnaste humorn jag upplevt, en annan en förmåga att se världen "som den är", en annan har ett lugn som gör att jag kommer på mig själv med att andas på riktigt. Alla med egenskaper jag SER UPP TILL och genom att uppskatta just dessa egenskaper istället för att låta det leda till missunnsamhet har jag ett par av planetens mest underbara vänner!
Ta hand om varandra. Lär av varandra. Uppmuntra varandra.
Och för sjutton...GLÄDJS ÅT/ MED/ FÖR VARANDRA!
