Antingen äckligt positiv eller förskräckligt negativ?

Jag har många gånger påtalat att jag är personen utan mellanlägen. Allt är antingen eller i min värld, nästintill alltid även om jag har ett diplomatiskt sinne när det kommer till andra personer och råd till andra.
Efter veckor då jag varit i eufori...ja, se mig dansandes på gatorna sjungandes Loreens EUPHORIAAAAAAAAAAAAAAA...till dagar då jag mer varit en verklig version av Sunday bloody sunday.
Är så gräsligt trött och känner varje morgon att jag vill sooooova meeeeeeera. Ärligt talat hade jag velat sova till ett par dagar innan jul just nu.
Jag är trött på saker. Jag är trött på människor.
Idag är jag så gräsligt trött på det där tjatet om färger och leksaker till pojk vs. flicka. Snälla...hur orkar folk? Låt flickor leka med bilar om dom vill och pojkar leka i prinsessklänningar om de har lust. Låt dem bära alla färger från paletten, om de vill. Här hemma har jag en tös som ÄLSKAR rosa. Hon har gärna andra färger också men föredrar rosa. SÅ....ska jag neka henne rosa för att hon ska leva som en "hen"? Ska jag tvinga henne klippa av sig håret som räcker ner till rumpan nu för att hon ska vara mer könsneutral? Ska jag köpa grönt och blått i fortsättningen? Och gossen...kanske är det han jag ska klä i rosa "Hello Kitty" strumpbyxor så jag är den där moderna mamman som anser sig veta precis allt om hur jag ska uppfostra mina barn till den mest självständiga individ, eller mest hen menar jag...eller hur var det...

Vidare är jag så gräsligt trött på alla prettomorsor! De där som anser att de alltid ser till barnens bästa , de som tror sig veta bara inte vad som är bäst för sina egna barn utan även ANDRAS och att så snart de hittar en förälder som gör något utanför prettomorsans ramar så får personen ifråga skylla sig själv och helt enkelt bara gilla kommentarer om vilken dålig förälder denne är.
Dagis...det där är alltid ett hett ämne. 15 timmars dagis för föräldrar som är föräldralediga är VERKLIGEN ett hett ämne. Så många diskussioner jag läst om just det där.
Att folk orkar i princip offentligt idiotförklara en person som anser att barn kanske borde få lite fler timmar än 15 i veckan när de får småsyskon. Nu vet jag inte hur många timmar personen i fråga hade tänkt sig mer men jag tänker så här...
Om det handlar om 15-20 timmar i veckan, om det större syskonet TRIVS på dagiset är det verkligen så förskräckligt? Om syskonet VILL till dagis, om syskonet har kompisar och får leka utan hänsyn till småsyskon under 5 timmar a 3-4 dagar i veckan...Är det så fasligt brottsligt? Vissa saker kan inte en mamma ersätta eller råda bot på ...oavsett vilken prettomorsa man än är.

Jag såg på tösen hur besviken hon blev när vi inte kunde leka som innan när lillebror kommit. Tårarna och ilskan när vi fick avbryta pussel och lekar för att lillebror skrek, hade bajsat eller skulle sova. Hon ville ha mer aktivering än jag hann med. Att sitta där med dåligt samvete för att jag inte räckte till var fruktansvärt.
Prettomorsan skulle här säg, för att rädda sitt eget skinn, att det är bra för barn att få vänta lite. Att de lär sig ta hänsyn till sina småsykon och bla bla bla...Jag kan säg att våra 15 timmar på dagis räddade oss å otroligt många gånger.
Jag var dagismotståndare förr. Men I VÅR -obs jag talar bara för mig själv UTAN att klanka ner någon annan för något annat väl- familj har dagis varit otroligt givande komplement. Inte BARA ett nödvändigt ont. Jag har sett mina barn utvecklas, inte bara i hemmet, utan ÄVEN på dagis.
Dagis av modern tid innebär lek, vänner och aktiviteter. Och tack o lov för det...tänk de barn som måste vara på dagis mellan 8-17 eller ÄNNU längre för att mamma och pappa "måste" jobba...Att välja karriär framför tid med barnen på eftermiddagar och kvällar är väl ändå isåfall ett värre brott än 15-20 timmar/ vecka på dagis? Vad är anledningen med så långa arbetspass? Vad lär de sina barn? Och vad säger dom undrar jag....Mamma och pappa måste jobba för att få pengar? I verkligheten låter det mer som att ekonomin har större värde än tid med barnen...Och det...prettomorsor...DET är värre!

Om vi ska vara förebilder för våra barn: Anpassa livet efter era barn i första hand och så långt det går och efter vad som passar just dem bäst. Inget passar alla.