Det var nog idag

som det på riktigt slog mig hur mycket systers sjukdom även påverkat mig.
Hennes anorexia som startade för 10-11 år sedan....
Jag fick svårt att andas. ÅNGEST! Bara efter ett par meningsväxlingar som innehöll ordet anorexia.
Som vi pratat om detta genom åren. Så mycket jag sett. Så mycket jag lidit. Så mycket jag fått utstå. Sådan maktlöshet jag fått uppleva genom att vara en av dom soms tått vid sidan om...
Men inget av det insåg jag förrän idag.
Kanske helt enkelt för att sjukdomen nämndes med någon utanför "familjen"? Jag vet inte...Men det slog mig nog på riktigt  först nu vilka demoner min syster kämpat mot i så många år...

Obehagligt.