Det var en gång en svag...eller jag menar stark...eller jag menar JÄKLIGT BRA person...

För en herrans massa år sedan kämpade jag febrilt med att bli sedd. För att bli accepterad, uppmärksammad och värd att satsa på. Ge gott intryck, bli uppskattad, ständigt vara kul och bara bra på alla sätt och vis. Jag har aldrig varit den som kunnat stanna upp utan ständigt velat se mer, veta mer, göra mer. Jag kämpade förtvivlat för att någon skulle tro på mig. Våga satsa på mig. Jag som desperat försökte göra allt så himlans rätt. Ju mer beröm och tack jag fick- desto mer ville jag prestera. Förstås.
Jag livnärde mig på beröm och "du duger" men nådde aldrig den riktiga belöningen enligt mina egna mått.

En dag brast det. På riktigt. Jag blev sjukskriven och till slut också inlagd. Japp...på vad många kallar dårhuset. 24 år.
Det var det sista jag hade tid med....Det var ju nu det var min tur att briljera. Äntligen var jag nära något riktigt mål. Men det gick inte...Allt bara la av. Hela jag var tom. Borta.

Varför? Ja...jag såg det som ett svaghetstecken. Uppenbarligen var jag inte tillräckligt stark för den här världen. Alla andra var helt enkelt mycket starkare och så mycket bättre än jag.

Det följde år av otrolig kamp. Ångest, de mörkaste depressioner, panikattacker, BDD, social fobi och diverse olika tvångstankar. Att handla, köra bil, gå ut och gå, se någon i ögonen, gå på en buss...omöjligt!

Allt jag ville var bara att allt skulle bli som vanligt igen. Att någon skulle tro på mig. Att någon insåg att mina intentioner var äkta och på riktigt. Bara någon satsade och trodde på mig så skulle jag inte vara så förbannat svag.
Det tog mig 2 år innan jag kom tillbaka...2 långa år med diverse olika inre demoner att bekämpa.
Och dagen jag skulle kliva in på jobbet igen...otäckt att göra det med en känsla av att vara den svaga bland alla de andra så starka.

Idag har jag insett att jag lurat mig själv. Jag var inte alls svag, bara inte tillräckligt stark för att våga tro på mig själv.
Styrkan hos mig kom att bli att jag vågade släppa taget. Jag tvingades göra det. Och när jag väl tvingades vågade jag falla platt till slut. Jag gav upp allt och valde att bara försöka hitta mig själv igen. Och det i sig var den sjukaste resa jag gjort under alla mina år....

Då var det en chef som sa "Se det som att du bara dra i handbromsen ett tag. Karriär finns kvar. Allt finns kvar. En dag kommer du ha nytta av allt du går igenom just nu."
Då hade jag lust att kasta nåt hårt på henne....men idag...om jag såg henne skulle jag göra high-five och säg att hon hade rätt.

Omge dig med människor som lyfter dig, som ger tillbaka, som delar din glädje lika självklart som de torkar dina tårar. Omge dig med personer som tror på dig men som framför allt får dig att tro på dig själv. För det är först då , när du verkligen tror på dig själv , när du känner till dina styrkor lika väl som dina svagheter som du kan börja leverera.
Det hjälper inte hur mycket stöd du får. Du kan inte lägga allt på alla andra. Du kan ta hjälp och självfallet mår alla bra av stöd och peppande men: Allt måste börja hos dig själv.
Det tog mig bara 7 år att inse.
Sedan den där dagen då jag tvingades släppa allt om "alla andra", sedan jag jag tvingades släppa min fasad och lägga sådan fokus på vad alla andra tycker och tänker... så har jag växt så otroligt. Jag hittade mig själv. Jag var SANN mot mig själv och blev först då helt ärlig mot min omgivning. Och först nu kan jag säga med stolthet att jag är en unik jäkligt kul människa med en massa bra egenskaper. Så klart en tolkningsfråga men jag ser det som att de som känner mig rätt och ger mig ärlighet tillbaka kommer att få det dubbla av mig tillbaka.

Shit pommes vad jag är redo för framtiden. För att prestera. För att leverera. För att inspirera. För att dela med mig av allt tror på. Alla insikter och erfarenheter som fått mig att komma dit jag är idag.