Hur ont gör det inte i dom nu?

Var på begravning i fredags. Velade fram och tillbaka om jag skulle gå.
Borde kännas som en självklarhet då det var en nära väns man men dödsångesten var så otroligt jobbig så jag tvekade.
Men jag gick. Och jag är så glad att jag trotsade mina egna demoner.
Fick krama om M och pojkarna.
Jag grät. Och jag grät och jag grät.
Det kändes som att hjärtat brast och att jag delades på mitten. Verkligen.
Och när jag kände all den tunga sorgen kom mitt medlidande för M och pojkarna.
Om jag mår så här...Hur ont gör det inte i dom nu?
Fina H fanns vid min sida hela tiden.
På något sätt upptäckte jag PÅ RIKTIGT nu vad riktiga vänner är.
Vilka man vill ha hos sig och vara hos även i de mörkaste stunderna.
Jag önskar att M och pojkarna får lugn och styrka. Att de orkar ta en dag i taget.