När livet kommer ikapp...

Haft en sådan där dag när livet kommer ikapp en.
Sorg och glädje. Men även kärlek. Den där stora, som får hjärtat att dra ihop sig för att det är på väg att brista och svämma över...Kärleken till mina barn gör mig yr. Och så sårbar.
Livet är märkligt bara. Allt man ska ta vara på. Allt man ska göra. Inte göra. Hur ska du lyckas leva i nuet och fullt ut? Du ska ta varje på varje dag, som om den vore den sista. Men bara den tanken i sig får ju livet att kännas tungt.

Jag vet inte varför den här känslan kom idag...
Känslan ger mig på något sätt energi, men också ångest, som jag i så många år kämpat för att bota och behålla på avstånd.
Kanske är det därför, för att jag och ångesten numera inte är bekanta, som det blir så otäckt när han kommer på oförvarnat besök.
Man andas, men får ändåå inte tillräckligt med luft.
Jag avskyr känslan. En känsla jag förr levde med konstant.

Vet inte varför det kommer över mig nu...Allt är bara så konstigt. Så stort. Och så mycket onödigt som borde vara nödvändigt.
Varje gång denna känslan tar över mig, tackar jag något större som gett mig mina barn. Dom får mitt hjärta att svämma över, att nästan brista, men att ändå på något sätt hålla. Utan att brista. Visst är det märkligt.

Jag älskar er S & V. Mer än livet självt. Mer än ord någonsin kan beskriva. Er närvaro och er existens, det är det vackraste jag någonsin skådat...

Har förutom ångestbesöket varit en bra dag. Kom efter mycket om och men iväg med familjen till havet. Barnens premiär i havet gillades skarpt. "Lillprinsen" käkade sig mätt på sand och blev inte ens rädd när han badade fötterna. Annars är han rädd för nästan allt nytt.
"The Man" och "Lillfröken" vrålade förtjust i kapp bland vågorna. :)

Känns som att vi först nu, in på tredje semesterveckan, kommit igång med lite mer aktiviteter.
Härligt att inte bara göra måsten. Nöjen behövs också. Förstås.

Kom o tänka på att jag har lite bilder jag tänkt lägga in på bloggen, men hittar inte sladden...Rackarns. Får ta det nästa gång.
Allt för få bilder i bloggen känner ja.

Nåväl, nu får jag avrunda. Hoppas få vakna upp med lite mindre orosmoln imorgon.
Afton!