Ett par timmar med riktigt vänner är allt som behövs!

I dag har jag träffat 2 av de allra allra bästa. Och ingen dag var bättre för de här två träffarna än just idag.
En förmiddag och lunch med H. Hon som jag bara känner jag kan vara helt mig själv med. 110 % ärlig, oavsett humör. Hon handskas med mig lika bra oavsett om jag är APTRIST eller om jag är HELCRAZY. Och det är fasen en underskattad grej...att kunna vara sitt allra tradigaste jag men ändå känna att det är okej,att hon gillar mig ändå.
Senare blev det fika med J. J som är en otrolig förebild i precis allt. Stort och smått. När jag står inför beslut eller utmaningar och ältar kommer jag ofta på mig själv med att tänka: Hur hade J gjort? Och varje gång tar jag ett beslut som bara blir så bra. Lika bra som J!
Jag älskar att jag har sådana här personer omkring mig. Som ger mig så mycket energi och som verkar få ett utbyte av mig?!

Jag har fått mig tankeställare från annat håll. Jag vill inte vara egoistisk och omöjlig för kritik. Jag försöker ta det till mig och samtidigt se klart på det hela. Vad hände? Vad var min del i det? Hur hanterade jag det? Hur kunde jag hanterat det annorlunda?
Självfallet är ROS alltid trevligare att få än RIS, men jag anser att INGEN människa är perfekt, varken du eller jag, och man kan inte utvecklas och jobba på ens lite mindre braiga egenskaper om man inte får dem till sig.

Såååå....hur hanterade jag då det JAG fick till mig? Kanske inte jättebra. Kanske vore det lättare om man möttes på halva vägen? Kanske om man kan enas om att saken faktiskt beror av två personer, inte en.
Kanske är jag omogen? Omogen som inte vill ta eget ansvar?
Jag har tänkt på det här mycket och insett att jag KAN ta kritik, jag KAN ta ansvar för min del, även också om det endast beror på mig och mina felaktiga handlingar. Men förutsättningarna beror på leverantören helt enkelt. Hur sägs det? Hur konkret är kritiken? Vilka är exemplen? Har ja fått en ärlig chans att rätta till saker?
Och hur har leverantören själv skött sin egen del? Kan leverantören ta sin del och ta åt sig av de delar jag anser vara mindre bra?

Om jag inte får en känsla av att vi är två om saken, om jag är konkret med vad jag anser vara bekymmer och får noll återkoppling på precis det jag tyckt är knivigt...hur ska jag då hantera det jag får till mig? Självfallet går man in i en försvarsställning.

Jag kan stoltsera med att jag har många års erfarenhet av intensivt team-work, fråga min forna kollegor, jag vet hur man ska mötas på halva vägen. Man måste ge och ta. Och man kan inte ta om man inte är beredd att ge.

Så vad vill jag ha sagt med detta....
Jag tror det är någon slags slutgiltig bekräftelse för mig själv.
Jag försökte, men fick till mig att jag försökte för sent. Jag fick till och med till mig att jag hade oärliga avsikter med ett försök till försoning.
Jag ville reda ut saker och bekände de fel jag begått och vad jag ansåg var fel på andra hållet i den här relationen. Jag fick inte ett medhåll någonstans, utan detta var helt taget ur luften, och det visade sig att det nog bara var jag som gjort fel. Jag fick iallafall inga klockrena erkännande från personen i fråga att denne tyckte sig själv ha gjort några fel.

Jag orkar inte låta det ta mer energi. Jag vill inte älta det mer. Samtidigt känner jag att det jag sa eller försökte säga som HELT missuppfattades, aldrig upplevdes viktigt. För i relationer, om det är ärliga och viktiga, är det väl en förutsättning att man kan prata om det bra OCH det som är mindre bra. Är relationen viktig försöker man hitta en lösning. Tillsammans. Jag försökte vara ärlig. Lärdomen jag tog med mig var nog snarare: för ALLT I VÄRLDEN...säg ALDRIG vad du tycker om det inte ENBART är bra saker.

Vad som händer här näst...jag har inte en susning. Jag lämnar det helt och hållet i händerna på den andra personen. Kvitt eller dubbelt!