Att hålla käften

Tänk att jag kom att lära mig hålla käften?
Vem kunde tro det?
JAG som annars varit mästare på att öppna truten i tid o otid?
Sagt något som lät så bra inne i huvudet men som sen blev konstiga grodor och väckte mer frågor än svar...
JAG som fått höra att jag är så öppen. Till o med att jag fått små tips om att kanske inte vara så personlig.
Nu vet ingen någonting.
Ingen.
Jag är en mästare på att spela teater. Att hålla käften.
Och dom som BORDE bry sig...dom skiter i det fullständigt.
Jag kan aldrig vara mittemellan tydligen...Antingen FÖR ärlig eller FÖR tyst...
Jag saknar en vän.
En RIKTIG.
Någon som jag kan vara helt ärlig mot. Inte spela eller låtsas. Jag måste nog ta tag i det där.
Nu känner jag att jag mest undviker folk. Vill inte belasta någon.
Jag bjöd inte ens hem folk på min 30-årsdag. För jag vill inte folk ska känna sig tvingade att komma.
Jag vill inte ta upp någons tid. Och jag vill kunna vara ärlig.
Inte spela, låtsas eller hålla käft för någon annans skull heller för den delen...
Dårskap till både höger o vänster.
Jag vet varför jag blivit sån här.
Och jag vet egentligen att jag har ett par guldkorn omkring mig som gillar mig för den jag är.
Antar att jag får försöka utmana mig själv där.