Jag erkänner...

jag har haft en otroligt tung period. Jag kan inte förklara i ord vad som rörts sig i mitt huvud. Tankar som verkat äta upp mig inifrån. TACK O LOV för att jag kom att ha min skola att "gräva ner mig i". Den har räddat mig. Det är skolstressen som fått mig att hämta andan.

MEN....trots tårar, hysteri, panik, utbrott i det tysta....i ett liv som bara kändes rasa utför i 120....så har molnen lättat. Det vänder.
Vändningen kom tack vare någon annans tårar...
Jag vet att det låter sorgligt...ja, det var kanskr till o med lite sorgligt....
Men det var faktiskt ett grymt fint ögonblick. Ett ögonblick av sorg som vände till lycka. En bra känsla.
Och det var där o då som jag såg hopp. Det blev fulländningen. Nu kan jag verkligen säga;
Shiiiiiiiiiiiiiit va jag diggar precis ALLT just nu!
Må det vara preciiiiis så här "for ever ever ever ever".