Jag hade en lust, en eld som brann. En vilja av stål och det fanns inga hinder som jag ansåg att jag inte kunde ta mig över.
Men nu....jag önskar någon kunde lyfta mig. Att någon hörde allt jag sa, utan att döma mig, gav mig råd och fick mig att orka. Som tog bort mina tvivel. Som sa att mina känslor är okej. Att det jag gjort är rätt. Att min kamp kommer att belönas, kanske inte nu och kanske inte på det sätt som jag från början tänkt mig.
Men det finns tyvärr inte tid. Ingen tid att fastna i tankar. Ingen tid att tänka. Ingen tid att tvivla.
Det finns ingen tid för mig att berätta. Och inte tid för någon att lyssna.
Det finns helt enkelt inte tid att känna. Och vad är då livet, om man inte får känna.
Människor som kan stänga av sina känslor för att prestera är inte människor i min värld.
Jag vill känna.
Jag vill leva.
Och just nu känns vikten av att få KÄNNA så stor att jag står beredd vid gränsen till att offra en dröm.
16 oktober, 2012
När saker tappar sitt värde
14 oktober, 2012
ALLRA ALLRA VIKTIGAST
Holy macarony...jag har inte bloggat sedan 24/9. Å andra sidan kan jag säga att dagarna mellan 24/9 och fram till idag måste varit de mest GAAAAALNAAA jag varit med om i hela mitt liv.
Skolan har varit hysterisk! Inte en gång förra året kände jag den här stressen och pressen. Att inte ha en tillstymmelse av kontroll är horribelt!
Men nu är hälften gjort...Än återstår 1 1/2 veckas galet skolschema med grupparbete och en sista tenta innan det är dags för sju veckors praktik.
Jag har offrat ALLT för att hinna med skolan. Socialt umgänge, mitt eget välbefinnande, min egen vilja, alla småsaker jag mår bra av, samboliv och mina barn har tyvärr blivit drabbade. Jag har gått som ett VRAK!
Nu känner jag lite hopp, just för att jag vet att hälften är gjort för den här perioden...jag kan se ett slut på dessa fullbokade dagar och sena nätter med alldeles för lite sömn...Men shit va tufft det varit.
Nu, när man för första gången kan ta ett djupt andetag...det är då man inser att det är dags att ta tag i att samla ihop pusselbitarna...eller glasbitarna kanske...Just nu känns det mer som just glasbitar.
Den här tiden av press, stress med diverse effekter har gjort att man greppat efter halmstrå för att ÄNDÅ hitta något bra med allt det här. Något jag kan lära mig av allt. Antar att det är Julia-tänket....att vända blad och inte ge sig förrän man hittat något bra med allt det här även om det just nu ser nattsvart ut.
Först o främst: "Jag dog i alla fall inte"! Den frasen körde jag med efter båda förlossningarna och jag kör den varje gång efter ett tandläkarbesök. Och den kom ju att passa i den här situationen också.
Jag har insett att när det väl kommer till kritan är familjen allra viktigast. ALLRA ALLRA VIKTIGAST. Det säger alla så klart, men jag har verkligen fattat det på riktigt nu. Jag har genomgått eldprovet och insett fakta på något sätt.
Min framtid och vikten av min självkänsla, att känna mening med vad jag gör så som utbildning och arbete är så klart också otroligt viktigt, men ärligt talat är det inte ett dugg värt om jag ska göra det utan min lilla familj.
Det är det där som får mig att orka de gånger jag verkligen rasat ihop i tårar av maktlöshet....Att trots bristen på kontroll, samvetet som äter mig sönder och samman...så kommer min utbildning ändå i slutänden vara något vi allihop tjänar på. Även om vägen till den där utbildningen den här perioden haft ett högt pris som känts tvivelaktigt värt det.
Under den här tiden har jag insett mycket om mig själv. Jag har tvivlat på mig själv. Tappat fotfästet och börjat fundera på vem jag är egentligen, hur är jag som person. Är de saker jag känner verkligen alltid på riktigt? Både tankar om mig själv och tankar om andra.
Och ja...jag har insett att känslor det får man precis som man ger. Jag har försökt ge utan att få. Det har tagit energi som jag hade behövt lägga på annat. Det är skittrist att inse i efterhand...men som vi alla vet kan man inte göra det förflutna ogjort...vi kan bara påverka FRAMÅT. Jag kommer inte engagera mig mer än vad situationen kräver. Jag kommer koncentrera mig på mitt och mina riktiga vänner och familjen. Och jag kommer att sluta hjälpa på de håll där ja inte får något tillbaka.
Jag ska sluta älta saker. Jag ska försöka fokusera mer på mig och bli lite mindre brydd om vad andra anser att jag borde göra. Det tar otroligt mycket av att ge hela tiden. Och att anpassa och ta hänsyn.
Vänskap är och ska vara KRAVLÖST! Det har jag alltid sagt, men någonstans glömde jag bort mina egna värderingar...just för att jag varit så förbannat mån om att behaga andra.
Okej, nu låter det som att jag gör mig till offer och det är faktiskt inte alls min mening.
Meningen är snarare att jag inser att det är dags att jag får tillbaka lite av mitt gamla vanliga "jäklar anamma" (-hur farao det nu stavas?)! Jag har alltid tidigare kunnat ha skinn på näsan OCH vara ödmjuk samtidigt. Jag har kunnat stå upp för saker jag tror på utan att ge mig. Jag har kört zick-zack när den raka vägen fyllt med hinder.
Vad hände?
Jag är bara otroligt trött. Varför låter jag mig påverkas?
Jag stänger av nu. Låter saker som nu påverkar mig istället åka rakt förbi.
Nu kör jag på för min egen skull. För min familj. För mina kravlösa vänskapers skull.
Taget!
24 september, 2012
Inga mellanting i min värld
Det finns inga mellanting i min värld. Därför passar jag egentligen inte in i landet "lagom".
Men det jag bara ville säg vara att det är så enoooormt frusterande när man vill få en person att fatta hur JÄKLA BRA denne är men hur man än försöker så räcker inte orden till.
DET är fasen störigt, på riktigt!
23 september, 2012
Näsan ovan vattenytan
En gång för länge länge sen läste jag om en tjej någonstans ute i cyberspace som gått samma utbildning som jag. Hennes motto var: Näsan ovan vattenytan, näsan ovan vattenytan, näsan ovan vattenytan...
Förr har jag väl bara halvanat vad hon menade med det där mottot...Men nu stenhajar jag.
Jag lever efter det mottot numera.
Jag fick till o med avboka mina 30 minuter hos sjukgymnasten imorgon. Varje minut är helig. Och i min stressade hjärna -trots mitt obefintliga mattesinne-räknar jag kvickt ut att om jag åker till sjukgymnasten är det inte bara 30 minuter, den avsatta tiden jag har hos han, som går...
Nix:
Om jag ska till sjukgymnasten måste jag raka benen, tar ju lätt 10 minuter, jag måste sminka mig mer än dagismakeupen, jag måste fixa frisyren...låt oss säga allt som allt 30-40 minuter jämfört med dagissminkningen som handlar om att fylla i ett ögonbryn eller två, mascara och två svarta streck,sen måste jag hitta nåt vettigt att ha på mig annat än mjukisbrallorna, 15 minuter innan uttalad tid måste jag köra, 30-40 minuter hos sjukgymnasten, efteråt vill jag så klart heja på världens raraste människor-läkarsekreterarna på vårdcentralen där jag praktiserat alla praktiker och där går minst 20 minuter, sen ska jag ta mig ut till bilen som troligen jag tvingats parkera mellan två bilar, där kommer jag sen sitta i minst 10 minuter i väntan på att någon av ägarna till bilarna som omringat mig ska komma och köra iväg så jag lättare kan backa ut- annars ger jag mig så klart iväg ändå till slut med hjärtklappning och beredskap om att ramma en annan bil då jag FORTFARANDE inte fattar när i hela friden det är man ska börja ratta om man bakar ut ståendes mellan två bilar. Därefter, efter rammade bilar eller ej, ska jag hem igen...15 minuter till.
Ja...alltså...ett 30-40 minuters sjukgymnastbesök tar snarare 150 minuter allt som allt....(räknade jag rätt nu?) 150 minuter...ja det blir ju nu...ja hur var det nu...120 minuter är ju 2 timmar...och då har vi 30 minuter över och 30 minuter är ju en halvtimme så ja...allt som allt blir det
TVÅ OCH EN HALV TIMMEEEEEEEE!
Måtte bara sjukgymnasten aldrig hitta min blogg...då kommer jag dessutom bli skickad på stresshantering...djupandning, visualisering av vackra fridfulla bilder o sånt dära braigt.... och det har jag DÅ RAKT INTE TIIIIIIIIIIIIIID MED!
Som nu...nu har jag bloggat alldeles för länge. Nu har det gått dyrbara sekunder och minuter då jag skulle ägnat mig åt statistik och ekonomi...
Shit pommes!
SNÄLLA KLOCKJÄKELSKAP- STAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAANNAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!
21 september, 2012
Amen heeeeeeeej!
Jorå...jag är kvar.
Har bara noll grejer att skriva om.
Rara A sa att hon tyckte jag skulle ta o skriva på min blogg. Men hon tipsade dessvärre aldrig om VAD?
Så då klickar vi på knappen "rewind" då och kollar vad som hänt sen sist.
Ojojoj...som A hade sagt...vad det hänt grejer.
*Jag har raderat plågoandar ur skalle och hjärta och blev genast lite lättare i sinnet.
*Jag har umgåtts med de bästa av vännerna.
*Jag har börjat plugga igen efter sommarlovet. Helt vilse i pannkakan men inbillar mig att jag snart får koll på grejer.
*Jag har varit i Östersund på ännu en skolträff med det superfantastiska gänget som även är mina klasskööömpisar. Att hänga med min A i verkligheten, inte per telefon, slog liksom allt. På riktigt.
* Jag har hälsat på på gamla jobbet- idag faktiskt. Tänk om man kunnat packa ner alla ljuvliga personer bara. Stället behöver jag inte gå tillbaka till men jag tar gärna med mig folket. Så att säga.
* Jag har satt en tidsplan till drömmen till mina neonblå tänder- förhoppningsvis har jag neonblå tänder lagom till tomten kommer. Ojojoj ...som min A hade sagt igen...vad jag ska smajla upp flabben då hörrö.
Vad har mer hänt...ja, alltså det har hunnit hända en del men detta var väl i korthet.
Imorgon vankas tjejmiddag. Ska bli så kul!
Men hallå...det här bli ju ett av de tradigaste inläggen.
Skola, neonblåtänder och jobb....
Okej, jag ska vara roligare nästa gång.
Jag tänker inte lova : Jag skriver mer imorgon...
Det gjorde jag alltid i min dagbok förr och shit pommes vilken ångest när det sen gick veckor till nästa gång.
Men jag lovar att försöka skriva en rad eller två om ett kort tag igen. Och FÖRSÖKA vara roligare.
Hej med dig!
06 september, 2012
It’s a party in your face
It’s a party in your face,
I’m about to dance on it
Bout to dance on it, bout to dance on it.
It’s a party in your face, I’m about to dance on it
Bout to dance on it, bout to dance on it.
Beat down!
02 september, 2012
Var glad så länge du slipper
en Pernilla Wahlgren-personlighet i din närhet.
Är det något som får mig att riskera ett G I G AN T I S K T nervsammanbrott så är det sådana personligheter där allt liksom bara är "lite" för mycket...
Snälla rara människa
Tänk vad folk blir galna av nyfikenhet! Det är lika mycket komiskt som tragiskt, egentligen!
Alla vi som bloggar har all rätt att utnyttja vår yttrandefrihet, vi har rätt att namnge och att hemlighålla personer vi nämner i våra bloggar, vi har rätt att yttra goda och onda ting med sunt förnuft.
För min egen del skriver jag min blogg för att den hjälper mig att bearbeta saker. Som en dagbok. Mest för mig själv men även för andra. Oftast väljer jag att inte skriva namn, Och lika ofta väljer jag att inte klargöra mina bekymmer i minsta detalj. Det är en rättighet jag tar mig när jag väljer att skriva dagbok offentligt.
Självfallet hoppas man ha många läsare och självklart förstår jag att personer jag inte ens känner läser min blogg. Sen kommer de där som jag inte känner men som känner någon som känner mig.
Och tänk...att mitt liv kan vara så spännande. Även för dem.
Nu var det inte min egen blogg som hamnade i fokus. Tyvärr...? utan en väns. Det har tydligen spekulerats och kommenterats kring ett inlägg hon gjort. Om ett blogginlägg gällde mig och detta har tydligen hunnit hela vägen till GÖTEBORG?! ...denna nyfikenheten om lilla mig?!
Så för att stilla er nyfikenhet så rykten slipper nå mig hela vägen från Göteborg fler gånger så svarar jag er här: Att med mig är det bara bra. Jag har haft en otroligt tuff vår och sommar. Allt rasade mitt i högsommaren och ett tag kändes det som jag drunknade. Jag tappade fotfästet och allt jag någonsin trott på verkade vara en bluff.
Jag valde att ta det med mina närmaste vänner. De som bryr sig om mig fick veta vad som pågick och det var också de som gav mig tröst och kloka ord. Så jo då...jag är på väg tillbaka.
Tack för omtanken.
Nästa gång ni cirkulerar på min blogg och mina vänners för att reda ut vad som håller på att hända i mitt liv går det bra att ringa mig! Ni hittar mitt nummer på hitta.se. Eller skicka ett brev. Adressen finns där också. Då kan ni ju till o med vara anonyma. Och är frimärken för dyra i jakten på svar på era frågor så går det också bra att skicka meddelande på facebook. Fast det är klart...än en gång, då måste ni ju stå med er namn. Och vem vill vara känd som nyfiken? Som sagt...brev går bra!
Om ni inte vågar skicka brev så ahr jag bara ETT RÅD KVAR: Lägg er tid på något annat istället för mig.
Jag har vänner jag vänder mig till när jag behöver och jag tror ni har vänner som behöver er energi bättre än jag.
Det var allt!
