Det slog mig...

att man är rätt ensam ändå.
"The Man" är min själsfrände och numera den ende i hela världen jag kan prata med så där öppet, utan konstigheter då man ska ta hänsyn eller plocka bort eller lägga till saker bara för att förstora eller förminska vad man nu vill ha sagt.
Jag kan prata utan att oroa mig för att han ska tycka jag är tråkig.
Eller oroa mig för att han ska bli orolig eller må dåligt. Eller bli arg. Eller inte bry sig.
Han är världens bästa och faktiskt nästan som en psykolog.
Han ser saker som aldrig slagit mig förut. Han kommer med de där självklara svaren. Efteråt sitter jag bara och kliar mig i huvudet..." Hur kan HAN veta så mycket mer om mig än vad jag själv vet om ...mig???"
Han kan lyfta mig från de knivigaste tankarna, ge svaren på frågorna som inte har något svar, han har ett svar. Hela tiden.

Ibland frågar jag utan att vilja ha ett svar. Men han svara ändå.
Och i just dom lägena kommer de där vuxna realistiska svaren.
Svaren som inte alls passar mig. Just då.
Och då, vid de få tillfällena, vill jag prata med någon annan.

Idag insåg jag att det inte finns någon annan.
Det är mitt eget fel. De vänner jag har får bara veta det fina. Det som funkar och går bra. Jag vet inte varför jag gör så. Förr var jag som en öppen bok, på gott och ont om allt bra och även det som fungerar mindre bra.
Jag önskar att det fanns fler i min omgivning jag kunnat prata med.
Idag känner jag mig så fruktansvärt ensam.