Allt det du idag inte kan tro du kan leva utan kan vara dig förlorat imorgon.

Jag är ännu illamående...flera timmar efter att det sorgliga nått mig.
M har förlorat sin man. 3 pojkar sin pappa.
Jag kan inte ta in det. Jag vägrar.
Trots att jag vet att livet är sådant...att allt kan vända på en sekund. Att livet inte tar hänsyn.
Det känns som om att jag vägrar tro det förrän nästa gång jag är där. Hos dom. Och inte T är med mer.

Jag kan inte hantera livets nyckfullhet. Kanske för att jag är kontrollfreak.
Allt är så skört.
Allt det du idag inte kan tro du kan leva utan kan vara dig förlorat imorgon.
Att leva med den tanken är grymt. Men nödvändigt.
Jag kan inte ge dem T tillbaka.
Men jag kan lova mig själv att ta vara på de sekunder, de andetag livet ger mig.
Och jag lovar mig själv att försöka komma ihåg att värdesätta det lite mer.