Ibland förundras jag över mig själv...

Jag har ju med åren ( trots att jag bara är 18 år ;) ) insett mina styrkor såväl som svagheter. Och jag borde ju hajat det där nu...och accepterat. Men attans asså....det är lika trist varje gång jag inser att personer inte är som jag trodde från början. Kanske är det självförtroendet som får sig en törn? Eller har jag för höga förväntningar på människor? Kanske förskönar jag? Jag som annars säger mig vara väldigt kritisk och välja personer med omsorg...
Eller får man helt enkelt bara damma av sig det där och koncentrera sig på alla de människor som bara bara fortsätter att imponera på mig. Som fortfarande, efter evigheters evigheter får mig att skratta, som står ut med mig, som hör av sig- även om jag själv varit dålig på det samma. Som jag vet finns där. Ärligt. Till 100 %. Som delar med sig av sig själva precis som jag själv gör. Som vågar stå för vilka de är. Styrkor OCH svagheter. På riktigt. Utan någon låtsasyta. Kanske är det en annan nackdel ändå...att jag har en tendens att se rätt igenom människor. Och när jag väl tagit av mig de där solglasögonen...o inser att människor inte var som jag trodde, ser jag plötsligt allt så klart så det finns ingen återvändo...?
Jag orkar liksom inte med massa fantasier, hitte-på för att hålla upp fasader, spela teater och människor som låtsas vara något de inte är...på grund av sin egen osäkerhet.
Kanske är det en mognadssak? För det där är jag förbi...Jag ger 110 % av mig själv till mina vänner. Och jag förväntar mig faktiskt detsamma tillbaka. Sådana där andra...nja...det är inte riktig vänskap enligt mina mått. Yta och ödmjukhet rimmar ganska illa.