Mina styrkor och svagheter

Jag är nu inne på min femte praktik-vecka. Så mycket jag varit med om. Och så många myter om mig själv jag slagit hål på...det är inte klokt! Hinder som känts oövervinnerliga finns inte längre. Som jag ältat vissa saker. Men tror ni att jag stannar upp och klappar mig på axeln? Nix, precis...man hittar ju genast nåt nytt hinder man måste ta sig över.
Jag har lovat mig själv att bli bättre på att stanna upp och njuta när jag fixar alla de där sakerna som jag aldrig trodde jag skulle göra. OCH jag har lovat mig själv att suga åt mig och tro på beröm och komplimanger jag får.
Jag fick så rar bedömning av min handledare vid sista praktiken. Jag fick gåshud, helt enkelt för att jag inte begriper hur en människa jag bara spenderat 2 veckor med, kan ha så höga och fina tankar om mig. Jag? Hallå? Hon avslutade med: " Fortsätt som du gör, Katja, så ska du se att du inte kommer behöva armbåga dig fram. Jobben kommer komma till dig ändå. "
I torsdags blev jag sjuk och kände mig febrig på eftermiddagen. Det var så typiskt för det var en ny handledare och så klart vill man visa sig från sin bästa sida. Jag försökte men var övertygad om att min trötthet lyste igenom. Fredagen var jag tvungen att vara hemma så jag hade feber.
Idag sprang jag in till min ordinarie handledare M: " Om du pratar med A måååååste du säg till henne att jag var sjuk i torsdags. Jag kände att jag kunde presterat sååå mycket bättre. Och om hon vill kan jag vara med henne en halvdag till så att hon får se hur jag verkligen är. För jag var inte mig själv i fredags och jag måste verkligen..." Och så avbryter M mig med sitt härliga skratt: "Katja, nej nej nej. M ringde mig så snart du hade gått därifrån i torsdags och sa "Henne måste vi ha".
Jag andades ut och en sten, eller ett HUS föll från min kropp. Vi skrattade åt min uppenbarligen onödiga nervositet och jobbade vidare.
En stund senare kom avdelningschefen förbi. Vi småpratade lite och jag berättade hur jag trivs. Hon avslutade samtalet med: Det är här du ska vara. Det får vi jobba på.
Detta var två positiva saker INNAN lunch?
Tror ni att jag stannade upp och tog åt mig? Nix. Jag började tänka efter på lunchen och visst var jag glad som sjutton, men jag kan ändå inte vara stolt? Det känns overkligt. Men nånstans har jag jobbat mig till berömmet. Det är ju MIG dom pratar om. Jag måste lära mig att ta åt mig. Av de bra sakerna alla rara människor säger.
Och jag inser att min nya sanning verkligen stämmer..." Bjud på dig själv. Styrkor OCH svagheter."
Då kommer ärligheten på köpet. Och ärliga, ödmjuka människor verkar uppenbarligen falla folk i smaken.
Så...jag summerar....jag ska från o med idag uppskatta det där med mig själv. Att jag vågar vara mig själv. Med mina styrkor OCH svagheter.