En annan jag

Ibland önskar jag att jag kunde göra en kopia av mig själv...Så jag kunde berätta allt jag tänker, men inte vill dela med någon annan...för mig själv. Men ändå inte.
Kanske kunde mitt klokare jag ge den mer tankspridda, förvirrade mig lite svar.
Kanske, skulle den klokare delen av mig själv säg att det är den förvirrade som har rätt.
Eller skulle den klokare slå lite vett i den förvirrade.
Jag ve tinte om det är ensamheten som gör mig sån här.
Det är skitbra med mina studier. Jag har hittat något i mig själv att vara stolt över. Jag är så otroligt stolt över mina barn, men det är ju två underbara men unika individer som jag har till låns.
Min skola och allt runt det, att jag vågade, att jag kom in och hur jag hanterar det...det är mitt. Bara mitt. Och om det går vägen är det min förtjänst. O likaså om det faller platt i marken.
Jag känner mig ändå så satans ensam. Så ensam så det gör ont.
Det ska man väl inte göra?
Jag ska ju vara tacksam för familjen. Alla som sitter ensamma vill ju ha en familj.
O här sitter jag med familj och känner mig ensam.
Något fattas mig. Trots att jag har "allt det där" i mitt liv.

Varför har denna känslan kommit?