En eftermiddagsfika

-hela familjen. Kändes välbehövligt och som  en glimt i en alltför hektisk vardag. Sagt o gjort!
Hämtade barnen på dagis o vidare till fiket. "Lillprinsen" var allt annat än nöjd.
Men så upptäckte han en kanelbulle och friden la sig över hela fiket.
Skulle kika inom Lindex, i hemlig jagt på ny vinterjacka men fann ett par byxor.
O det gjorde ju "Lillfröken" också...Hysteri utbröt...allt för ett par rosa mjukisbyxor med Bamse på?!
Vi som gärna skryter om hur lätt "Lillfröken" alltid är att ha med i affärer....har vinden vänt?
Jag gjorde allt enligt böckerna. Vänlig ton, satte mig på knä, ögonkontakt, förklara....
Hon totalvägrade släppa byxorna och till o med bet på galgen som dom hängde på. Märkte hon revir kanske?
Vem som helst kan ju räkna ut att efter blixtilska kom krokodiltårarna. Hon var helt förtvivlad....
Vi fick stå på oss och istället för att hänga upp byxorna snabbt rycka dom och kasta dom till stackars tjejen som stod i kassan.
Ut från Lindex stormar vår lilla 3-åring med stora arga kliv utan att kasta en blick efter sin mamma o pappa.
Självständig efter en strid om ett par byxor.
Vad hände?
Hon är 3?
Borde hon fortfarande inte sitta i mitt knä och fortfarande älska allt jag ger henne?
Vad hände med "mammas vilja- min lag" liksom....?
Som vanligt fattar jag ingenting.