Nu rasar fasaden

Det känns som om fasaden rasar...
Att allt jag försökt dölja börjar komma fram.
Jag orkar inte spela längre.
Jag orkar inte ljuga.
Alla sanningar vill bara komma fram. Min mun vill yttra all ord. Alla ord som ingen vill höra. Alla ord som kommer skapa smärta. Som kommer skapa oro och ännu mera kaos.

Stress, press och osäkerhet äter upp mig.
Jag är inte den mamma jag vill vara.
Inte den syster eller dotter jag borde.
Jag duger inte till sambo.
Jag är ingen riktig vän.
Jag är inte mig själv. Eller inte den jag vill vara.

Jag fann en stor del och tappade allt omkring.
Visst känns det för jävla orättvist!

Nu, när jag hittat MITT. Det jag vill. Något som är bara mitt, Där jag bara ska vara jag och ge järnet.
Där jag kan lägga all krut och massa överskottsenergi. Mitt kall.
Och då rasera allt annat jag trott på.

Det är orättvist.