Jag= ett vandrande kaos

Ja, massören jag var hos i går kände av mitt kaos ganska direkt. Att jag är upp i det blå, aldrig på jorden, huvudet fullt med tankar...
Hon visste. Utan att jag hann öppna min mun. Nästan.
Men hon sa också att jag är full av kärlek. Och ljus.

Jag hade behövt det där ljuset hon snackade om. För egentligen känner jag mig ganska mörk. Som en skugga mest. Jag är ett kaos. Jag har så många känslor i kroppen att ta tag i. Men jag har inte tid. Inte nu.
Den energi som finns i min kropp måste räcka till mina små och min skola.
Men jag känner så mycket.
Jag vill gråta och skrika. Skrika tills rösten brister och gråta till alla tårar tagit slut.

Det finns en person jag just nu vill ge världens värsta lavett. En sån som svider och lämnar märke. Som man aldrig glömmer. O lavetten ska ge skam. Som förföljer den personen i resten av dennes liv.
Det finns en person som jag mest av allt jag bara vill skrika-1 cm från personens huvud- VÄX UPP!
Det finns en person jag vill skaka om och få att förstå.
Det finns en person jag vill svära åt.
Det finns också en person jag vill böna och be.
Det finns också en famn jag vill gråta ut i.
Det finns en vän jag vill pimpla vin med och berätta precis allt för.
Det finns en person som ger mig råd som jag vill ska upprepa dom tills dom går in.
Men det går inte...Ja har inte tid.
Trots att både mitt hjärta och min hjärna håller på att brista.