I alle di hundre åren

ja o "The Man" kilat stadigt...( 12 år men ändå, nästan samma sak) så har jag fått höra att jag har det för jäkla bra.
 Jag har suckat uttråkat när mina kvinnliga kollegor snackat middagstips på luncherna...det där har ju alltid "The Man" skött. Jag har suckat medlidande när de pratat om att de måste hinna in i affären på vägen hem efter en heldags arbete INNAN de hämtar barnen...det där har alltid "The Man" gjort.
OM jag någon gång öppnat truten om hur himla bra jag har det så har jag minsann fått äta upp det. Och det har alltid slutat med att jag känner mig som en urusel sambo. Som hatar att laga mat och som vägrar handla efter jobbet. Eller handla över huvudtaget.
MEEEEEEEEEEN....så visade det sig ligga i släkten.
För min faster har det preciiiis likadant.
Hon avskyr att åka o handla. Hon skriver lappar till sin sambo. Och gud nåde han om han glömt nåt när han kommer hem.
Samma här.
Hon tycker det är traaaadigt att laga mat så det gör alltid sambon.
Samma här.
Hon får höra att hon har det så himlans bra för hon slipper det där.
Samma här.
Hon är långsint och den som tjurar längst när dom är oense. Och det är alltid sambon som får krypa o säga förlåt.
Samma här.
Hon sköter tvätten. Ensam.
Samma här.
Hon har koll på hushållet i övrigt. Samma här.
 Han ansvar för badrummet. Min ansvarar för köket.
MEEEEEEEN till mitt och min fasters försvar så gör vi massor med annat bra. Jag tror vi är jättekul trots att vi inte lagar mat och vägrar handla tråksaker. Det är nog ett sundhetstecken. Egentligen.
Vi åker båda gärna med till affären lite då o då. Som sällskap. Och för att kolla på andra saker än mat. Liksom. Maxi är ju en jättekul affär, förutom mat o grönsaksavdelningen förstås.

Ja, jag har det himla bra. Men jag håller fast vid att min sambo har det ÄNNU bättre.
Faktiskt!