Jag har upptäckt en svaghet

...för SNÄLLA människor.
Jag tål inte höra eller läsa att en annan person omnämner mig i en snäll mening. Jag klarar liksom inte av att personer är så hjärtligt snälla mot mig?
Och nu råkar jag omge mig med ett par unika personer som har den tendensen att just göra det. Så jag sitter med en darrande underläpp var o varannan dag.
Det ger liksom en sådan mäktig känsla, att någon annan som jag tokdiggar och ser upp till på ett eller annat sätt, verkligen får ut något av en relation till mig.
Jag kan inte få in det...
Jag tyr mig alltid till människor jag kan få ett utbyte av. Som jag ser upp till. Någon som kan få mig att skratta så jag gråter, någon som är klok, någon som är precis så jag önskar jag var, någon annan är diplomatisk, en annan vän är den mamman jag hoppas bli (?), en annan vän är den perfekta vännen som jag vet finns där dygnet runt- även om det skulle gå 2 år mellan att vi hörs....
Och då undrar jag ofta...vad får de här fantastiska personerna ut av mig?
Vad kan jag ge som är i närheten av det jag FÅR? Detta framkallar så klart otrolig ångest...
Nu har jag dock blivit vuxen och insett att det inte går att tänka så. Utan mer att jag får vara den jag är och om det inte räcker till så försvinner väl de där braiga personerna omkring mig.
Men tänk...de finns kvar.
Och tänk, de skriver så snälla saker...OM mig...så jag kan börja tjuta på studs.

Det finns vänner jättelångt borta, vänner nära och vänner lite mittemellannära/långt bort...
Jag befinner mig i en minst sagt kaotisk tid och även om jag tar 5 dygn på mig att svara på sms, inte hinner prata i telefon pga skolmöten eller nattning av barn, måste förplanera alla eventuella träffar....så bär jag alltid med mig de här personerna. Både i huvudet och i hjärtat. Flera ggr om dagen kan jag få en tanke och då välja ett passande namn av mina vänner och tänka: Om jag pratat med X om det här så hade X sagt...
Jag bär liksom med mig allt det här. Dygnet runt.

Jag önskar jag kunde vara där. Alltid för alla. Och att alla hade tid samtidigt som jag.
Men när det inte funkar får man komma på alternativ.
Överraskningar är jättebra då.
När orden liksom inte räcker till.
En blomma kan väl visst uppskattas...men ännu bättre: EN godisbox!

Heidi var personen som jag ville överraska.
Sagt och gjort, en box med godis, en designad låda med en liten text på insidan, med lite 80-tals godis ( 81:or är både jag och Heidi serru).
Som jag vääääntat på att den skulle dimpa ner i hennes brevlåda.
Googlat för att försöka få reda när postutlämningen sker på hennes adress. = omöjligt. Svaret jag fick var: "Det beror på var personen bor utefter brevbärarens tur. Det vill säga om personen bor i början eller i slutet på turen".
Ehhh....Åh fan?!

Men så dök det upp på Facebook. Hennes rader. Hennes tack! Och så skämdes jag lite. För vad är egentligen lite godis på posten mot att ha sådana vänner som henne?! Som ger mig så mycket. Som diggar mig för den jag är. Trots mina brister.
Som ger mig en massa men bara får lite godis på posten tillbaka?

Hennes hjärtliga tack gjorde min dag. Nu får jag nog  fila vidare på muta numero 2.