Harmoni

Japp. Trots tentaplugg upplver jag en otrolig harmoni.
Tänk att man skulle bli 30 för att få känna så här.
Jag har hittat min drömutbildning. Jag älskar verkligen att plugga. Trots tidspress o sena nätterna det ibland innebär. Och samtidigt som jag inte vill skolan ska ta slut är jag ivrig att få komma igång med karriären på riktigt.
Jag har två otroligt härliga abrn.
En sambo som kan göra mig galen men samtidigt känner mig bättre än någon annan. Vi VET att vi har något unikt.
Allt har trillat på plats.
Jag tar inte längre åt mig. Jag söker inte och jag ältar inte längre heller andras ogillande. Visst, vem vill inte bli älskad av alla, men även om det kan svida just där o då har jag blivit fenomenal på att släppa o gå vidare.
Jag vet innerst inne vad jag har att ge, vem jag är och vad jag har att erbjuda. Varför låtsas? Är inte sånt tröttsamt? Det måste ju vara otroligt knepigt att smila upp sig, att göra allt lite tjusigare o bättre än vad det är..och sen försöka leva upptill det utåt. Dessvärre lyser ju oftast sånt igenom...ändå.
Jag upplever inte att jag behöver smöra för att accepteras. Och skulle jag märka att jag behöver tassa på tå, då inser jag istället att den personen inte var värd besväret.
Jag hr så många värdefulla människor omkring mig. Nya som gamla. Det räcker gott och väl för mig.
Haramoni. Tänk att jag-virrpannan- tillslut fann det, jag också.