Ja, så är det ju faktiskt. Att det finns en låt med den titeln gör ju liksom att detta statement är sant.
Så är det bara.
Jag är inte lättbegriplig jag heller o jag är definitivt inte den vassaste kniven i lådan...men ändå finns det knepigare människor än jag.
Det borde ju vara en tröst kanske, men egentligen är det mest skrämmande.
Jag är så trött på alla komplicerade familjeförhållanden. Jag är så trött på att förlora vänner till priset av dessa barnsliga fasoner som pågår i min omgivning.
Visst, jag vet vad du tänker, du klokare människaa, att riktiga vänner, de finns kvar. Hos mig.
Och visst, så är det ju. Mina riktiga vänner tar mitt parti. Eller ok, det lät ju himla omoget. Men det har iaf vettet att hålla sig neutrala till allt. Å andra sidan...mina allra bästa vän trampade ju rejält i klaveret i just denna frågan.
Anyhow...nog talat i gåtor. Det får ju en också att bli matt. Inte ens vågar man skriva vad man vill på sin alldeles egna blogg. Alltid ska man ta hänsyn till nån. Alltid någon som råkar få nys om nåt. Gärna vänder o vrider, tolkar det på sitt eget lilla vis och när det sen kommer till mig...ja då är plötsligt historien en helt annan.
Åter igen...om inte vanliga familjemedlemmar kan hålla sams och knipa igen foderluckan åtminstone för fridens skull utan tar sig rätten att häva ur sig vad de helst behagar...hur ska man då kunna ha tillit till övrigt folk?
Nä...jag vet inte...Och jag lär inte lösa det där idag heller. Och i ärlighetens namn vill jag inte ens lösa det. Tragiskt nog är mitt liv iaf lugnare nu. Trots en splittrad omgivning.
Idag fick iaf släkten ett alldeles nytt tillskott. Eller 23.40 i går kom hon. Lilla Humla. Söt som socker och varma kinder som man inte kudne sluta pussa. Jag fick ett speciellt band till lilla Humla. Den trista energi som drabbade mig i början på året vände jag till något positivt med hjälp av Humla. På nåt sätt känns gör det henne lite extra speciell. Trots att jag älskar mina 2 andra syskonbarn preciiiis lika mycket.
Läste igenom inlägget nu...Ok, jag låter ju en aning bitter i början. Men det är jag inte. Jag är bara trött o less på människor som tar energi. Som förstör.
På något sätt känner jag mig starkare än någonsin. Jag har bevisat för mig själv vad jag går för. Och som min kloka mor hade sagt: Ont krut förgås inte så lätt!
01 februari, 2012
People are strange...
.
01 februari, 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 från Dej till Mej:
Visst ska man hålla sig borta från människor som tar ens energi helt i onödan, men det e inte alltid så lätt. Särskilt inte om det handlar om familjen , kan jag tro. Å även om man håller sig borta från dom så e dom energitjuvar ändå genom att man tänker på det å, tyvärr, låter sig påverkas av det. Man kanske inte tar åt sig, men det berör en ändå. Å ja, man blir så jävla less. Ibland vill jag bara gå ut å ställa mig å skrika: VILKA FAN TROR NI ATT NI E EGENTLIGEN!!!!! LÅT MIG VAAAAA!!!
Sen inser jag att det skulle kunna resultera i att nån ringer soc, eftersom alla har ju me alla andras liv att göra å då kanske dom tar min unge å säger: Din morsa e fan inte klok, henne spärrar vi in på SSS å det kanske resulterar i att jag får en diagnos som jag så länge har misstänkt men ignorerat. Så därför spyr jag, precis som du, ut min galla i bloggen å inser att idioterna det handlar om säkert läser min blogg för dom har ju, som sagt, me alla andras liv att göra å jag hoppas innerligt att dom fattar att det e dom det handlar om.
Vassego, här får du dagens roman. Vi kan ju alltid fylla i luckorna på tisdag. ;)
KRAM å låt ingen trampa på dig, du e så mycke bättre! <3
Skicka en kommentar