Med en plötsligt lust att blogga

slår jag mig ned med tanken: Att NU minsann ska jag ägna en stund åt att skriva i bloggen. O vad händer? Jo, bloggtorka.

Mitt liv består annars av skola och familj. Ville ge mig själv denna stunden och kommer inte på vad ja ska skriva. Eller sanningen är att jag har såååå mycket att skriva. men inte tålamod ATT skriva. Det bästa vore om man kunde prata in. Då hade jag liksom kunnat prata på hur mycket som helst.
För är det nåt jag är bra på, så är det just att prata. Och våga utmana mig i prathastighet...Troligen vinner jag. Såvida man inte måste prata om helseriösa ämnen. Lite av varje o lite svammel är liksom mer min grej.

Igår läste jag bästisens blogg om att följa sitt hjärta...
Och det var nog först då som det slog mig att det är precis det jag gjort det sista halvåret. O se på mig nu...från värsta 30-års krisen till DET HÄR! Nöjd och belåten. Eller ja,det räcker inte. Jag trivs verkligen med allt just nu. Okej...förutom "The Man" igår då...

Jag, blyg som fasen, jag vet att många säger : DU?! BLYG?!
men jo, faktiskt så avskyr jag nya möten och särskilt då flera nya möten på en gång. Som en skolstart. Så nervöööös jag var. Jag fungerade inte på flera månader innan första träffen. O så kom det bli ett par av de roligaste dagarna jag varit med om. JUST för att jag trotsade mina rädslor och följde mitt hjärta.

Jag har växt så otroligt mycket som person sen första träffen med klassen. Jag har utvecklats och verkligen slagit hål på alla myter jag haft om mig själv.
Jag har dessutom fått mer skinn på näsan och kan skaka av mig petitesser och jag väljer att lägga fokus på de personer som ger mig något tillbaka.
Det är liksom en konstig känsla, det där med att gilla läget. Att trivas med det man har och det man är.
Jag har aldrig gjort det innan. Och fortfarande ifrågasätter jag mig själv när de där superduperpositiva tankarna kommer om det här verkligen är på riktigt. Kan man vara lycklig och jag liksom?

Okej...självklart vill jag ha andra saker i mitt liv. Jag vill också renovera badrum. Hade älskat ett anant hus. Och en fetare plånbok på det.

Men nu pratar jag om det här själsliga eller vad man kallar det.
Om det finns något som heter "inre frid" så är det det jag menar.

Jag har personer omkring mig som är knepigare än den andre, som stjäl energi, som inte fattar att de gjort fel...Men inte ens de personerna stör mig längre. Jag som alltid velat bli "älskad av alla".
Nä, det räcker med dom jag har. Och det är så många jag har omkring mig. Nära som avlägsna. Gamla som nya. Det räcker gott för mig!

Tack alla som på något sätt hjälpt mig dit jag är nu och alla ni som förgyller mina dagar nu!