I år, i februari...

precis som förra året, i februari...
kom den förbaskade vinterkräksjukan hem till oss.  I fredags var det "Lillprinsen", i lördags jag, i går "Lillfröken" och idag "The Man".
Sanering sängkläder, badrum, sovrum och tvättstuga har varit mitt kall idag...Äckelpäckel-kall. Förstås.
Jag klurar till o med på om det faktiskt inte till o med är så sjukt så att kräksjukan minsann kom nästintill på dagen i år, som förra året. Hursomhelst...
Vi har nu bestämt oss för att likväl som vi antecknar födelsedagar, påsk o jul o semestern i kalendern lägger vi nu till, förutom alla hjärtans dag, till vinterkräksjukan på kalendermånaden februari. Då vet vi när det är dags att proppa käften full med pepparkorn och duscha i (och dricka?) handsprit.

Afton!

Read More »»

Att släppa taget

t.

om vissa personer kan jag tycka är svårt.

Det finns en del personer som varit en del av mitt liv som jag stundvis saknar.

Jag tänker på de här personerna så intensivt vissa stunder. 

Och önskar att saker vore lite annorlunda. Så de fick plats i mitt liv ändå.

Detta är personer som har gjort starka intryck på ett eller annat sätt. Troligen både bra och dåliga. Men intrycket har varit så intensivt. Kanske är det just det intensiva som fattas mig?

Du vet när man skriver i ett kollegieblock med blyerts och hur hårt man än suddar så finns spåren av

pennspetsens tryck kvar… 
För att bli av med det på riktigt måste du kasta pappret.

Hur kastar man bort delar av sitt gamla liv?

Jag tycker inte om när de här tomrummen gör sig påminda.

Jag måste fylla dom med något annat… Men de verkar inte vilja fyllas… För tomrummen verkar vilja 

vara kvar. För att göra lite ont då och då. För att påminna mig.

O hur gör man då?

Read More »»

När man inte vet om man duger

eller gjort nåt fel...det tycker jag är jobbigt...
Det är liksom bättre att få det slängt rätt upp i fejjan. Om och vad man gjort fel.
Jag kanske borde ställa frågan....men jag orkar inte. Och jag vill nog inte veta. Eller...jag vet inte...Tycker bara det känns konstigt o jobbigt just nu o då kan jag inte riktigt vara mig själv. Och att inte kunna vara sig själv tar energi och det i sig får ju följdeffekter på allt o inget...

Imorgon vankas träff med alla tiders Heidi och hennes lilla tös. Efterlängtad träff! Kommer prata mig hes o ändå stå lite lamt när hon kör hem igen o mumla: "Men jag hade ju så mycket mer att prata om?!"

O för övrigt tänker jag på min lilla mormor ikväll. Önskar du var närmare.

Read More »»

Present till mig själv

som jag bestämt att "The Man" får ge mig födelsedagspresent fann jag idag!
Hade en vän som erbjöd mig att FÅ golvlampan jag trånat efter sen urminnes tider, i svart, så snart denna vän köpt ny. Av en slump pratade jag med svägerskan o nämner dett i förbifarten. Då råkar hon ha en vän som säljer sin lampa för halva priset o då i vit. TAGET!

Vill ha den nuuuu!

P.S: Om min vän råkar läsa detta nu så inbilla dig inget, jag ska ha din svarta också. Lovat är lovat! :)



Read More »»

Med en plötsligt lust att blogga

slår jag mig ned med tanken: Att NU minsann ska jag ägna en stund åt att skriva i bloggen. O vad händer? Jo, bloggtorka.

Mitt liv består annars av skola och familj. Ville ge mig själv denna stunden och kommer inte på vad ja ska skriva. Eller sanningen är att jag har såååå mycket att skriva. men inte tålamod ATT skriva. Det bästa vore om man kunde prata in. Då hade jag liksom kunnat prata på hur mycket som helst.
För är det nåt jag är bra på, så är det just att prata. Och våga utmana mig i prathastighet...Troligen vinner jag. Såvida man inte måste prata om helseriösa ämnen. Lite av varje o lite svammel är liksom mer min grej.

Igår läste jag bästisens blogg om att följa sitt hjärta...
Och det var nog först då som det slog mig att det är precis det jag gjort det sista halvåret. O se på mig nu...från värsta 30-års krisen till DET HÄR! Nöjd och belåten. Eller ja,det räcker inte. Jag trivs verkligen med allt just nu. Okej...förutom "The Man" igår då...

Jag, blyg som fasen, jag vet att många säger : DU?! BLYG?!
men jo, faktiskt så avskyr jag nya möten och särskilt då flera nya möten på en gång. Som en skolstart. Så nervöööös jag var. Jag fungerade inte på flera månader innan första träffen. O så kom det bli ett par av de roligaste dagarna jag varit med om. JUST för att jag trotsade mina rädslor och följde mitt hjärta.

Jag har växt så otroligt mycket som person sen första träffen med klassen. Jag har utvecklats och verkligen slagit hål på alla myter jag haft om mig själv.
Jag har dessutom fått mer skinn på näsan och kan skaka av mig petitesser och jag väljer att lägga fokus på de personer som ger mig något tillbaka.
Det är liksom en konstig känsla, det där med att gilla läget. Att trivas med det man har och det man är.
Jag har aldrig gjort det innan. Och fortfarande ifrågasätter jag mig själv när de där superduperpositiva tankarna kommer om det här verkligen är på riktigt. Kan man vara lycklig och jag liksom?

Okej...självklart vill jag ha andra saker i mitt liv. Jag vill också renovera badrum. Hade älskat ett anant hus. Och en fetare plånbok på det.

Men nu pratar jag om det här själsliga eller vad man kallar det.
Om det finns något som heter "inre frid" så är det det jag menar.

Jag har personer omkring mig som är knepigare än den andre, som stjäl energi, som inte fattar att de gjort fel...Men inte ens de personerna stör mig längre. Jag som alltid velat bli "älskad av alla".
Nä, det räcker med dom jag har. Och det är så många jag har omkring mig. Nära som avlägsna. Gamla som nya. Det räcker gott för mig!

Tack alla som på något sätt hjälpt mig dit jag är nu och alla ni som förgyller mina dagar nu!

Read More »»

Man ska inte skriva kärleksbrev

För dagen efter mitt sista inlägg, dvs igår var jag helgalen på "The Man".

Men nu är det frid o fröjd på torprt igen. Tills mitt nästa utbrott. ;)

Read More »»

Ibland har jag lust

att dänga nåt hårt i skallen på dig.
Ibland vill jag bara skrika rätt ut.
Ibland gör du mig galen! Så där arg som jag inte kan tro att jag kan bli.
Ibland är du bara för tradig.
Din saktfärdighet gör mig knäpp!Rosenrasande faktiskt. Du vet att saker ska gå fort i min värld.
Att du alltid ska stå med båda fötterna på jorden, aldrig sväva iväg stör mig.
Att du är rädd för förändringar gör mig också sur.
O när du inte fattar mina skämt eller avgudar min humor, lika mycket som jag...hallå? Jag är hysteriskt kul. Alltid. Hajja liksom.
Men...
ingen känner mig så väl som du.
Ingen vet så mycket om mig som du.
Ingen dömmer mig så lite som du.
Ingen vet vad jag behöver så mycket som du.
Ingen ställer upp så mycket som du.
Ingen finns där, dygnet runt, som du.
Ingen ger mig en sådan trygghet som du.
Ingen kan fånga upp mig när jag svävar iväg så som du.
Ingen kan få mig att stanna upp o gilla läget så som du.
Ingen kan killa mig på ryggen så som du.
Ingen kan se på mig och utan ett ord ge mig den känslan som du kan ge med bara en blick.
Och ingen i hela världen hade kunnat ge mig så fina barn som du.

Även om du gör mig knäpp titt som tätt, så älskar jag dig så fantastiskt mycket.
Tack för att du har valt att dela ditt liv med mig.
Jag älskar dig!

Read More »»

Min gosse

Älskade lillprinsen...

Ja, jag har avundats alla som lyckas natta sina barn i egna sängar. Jag har då inte gjort det.
Lillfröken nattades i soffan innan vi bar in henne och hon var två år MINST innan hon gick med på att vi följde med henne in i hennes säng o nattade henne där.
Lillprinsen likadant...O jag har försökt med konstens alla regler. UTOM att låta dom skrika sig till sömns. Det skulle jag aldrig utsätta mina barn för.
Lillfröken har gått med på att nattas i sin säng sista tiden men är kvick med att komma tassandes runt 23 redan o då vips in i vår säng. Men vi låter det vara så...allt för husfriden.
Detta får många att klia sig i huvudet. Ja, en annan också emellanåt. För visst, jag avundas de med barn i egna sängar som somnat där utan gråt...
MEEEN...så idag när jag satt nerkurad i soffan "Lillprinsen" under nattningen så kastade jag en blick på mitt rara sovandes gossebarn o blev alldeles varm i hela kroppen.
Tänk att dagen kommer då han inte vill ligga o somna i min famn. Jag tittade på hans långa svarta ögonfransar, den lilla näsan som man bara vill pussa på och hans små knubbiga händer som bara får mig att le. För en stund funderade jag på allvar om jag inte skulle sitta precis så, med det ljuvligaste gossebarnet i världen, min lille son i famnen ända tills solen går upp igen. O väcka han med en puss på den där sötaste lilla näsan....

Den dagen han tar sin snutte o pinnar in för att gå o lägga sig i sin egen säng, då kommer troligtvis hans mamma pinna efter.

Read More »»

Ibland hittar man delar av sig själv...

Ni vet så där så man bara: men det är ju jag!
Det kan vara mindre delar. Som den här låten. Musiken, takten minus bruden hoande...detta är ju precis osm gjort för mig.
Så mycket JAG så man inte kan låta bli att le o mumla: Men shiiit pommes, det där är ju min låt!

Read More »»

ÅÅÅÅh vad jag uppskattar

vänner som plockar fram min humor!
De flesta dagar om året går jag runt och funderar på vart på vägen jag tappat den dära humorn. Humorn som fått folk att kikna av skratt. Min självironi och mina låga skämt.
MEEEEEEEEEEEEEEEEN....då finns det plötsligt vänner som plockar fram de där bitarna igen. Vänner som är så roliga så jag skrattar i min ensamhet och plötsligt smittar liksom deras humor av sig. Och när jag väl börjar kan jag inte sluta. Jag vill bara tramsa hela tiden. Tills jag har så ont i magen av alla skratt och är alldeles slut! Fråga mina syskon....de orkar inte med ett uppstimmat jag;  " för du ska aaaaaaaaaalltid vara värst".
Japp, precis så...

Jag älskar att jag hittat min nygamla vän Heidi! Hon är precis likadan som jag! Och hon lockar till skratt precis hela tiden. Och hon får mig själv att tycka att jag är hysteriskt rolig.  Så härligt det är med likasinnade! 2 nötter gör att två nötter slipper vara ensamma liksom. :)

Read More »»

Förresten!

Jag brukar ju fastna för svängiga låtar. Fråga mina barn när dom hörde en harmonisk låt här hemma förresten. ;) Men så plötsligt händer det. Hörde den här igår o blev bara så kär!

Read More »»

Harmoni

Japp. Trots tentaplugg upplver jag en otrolig harmoni.
Tänk att man skulle bli 30 för att få känna så här.
Jag har hittat min drömutbildning. Jag älskar verkligen att plugga. Trots tidspress o sena nätterna det ibland innebär. Och samtidigt som jag inte vill skolan ska ta slut är jag ivrig att få komma igång med karriären på riktigt.
Jag har två otroligt härliga abrn.
En sambo som kan göra mig galen men samtidigt känner mig bättre än någon annan. Vi VET att vi har något unikt.
Allt har trillat på plats.
Jag tar inte längre åt mig. Jag söker inte och jag ältar inte längre heller andras ogillande. Visst, vem vill inte bli älskad av alla, men även om det kan svida just där o då har jag blivit fenomenal på att släppa o gå vidare.
Jag vet innerst inne vad jag har att ge, vem jag är och vad jag har att erbjuda. Varför låtsas? Är inte sånt tröttsamt? Det måste ju vara otroligt knepigt att smila upp sig, att göra allt lite tjusigare o bättre än vad det är..och sen försöka leva upptill det utåt. Dessvärre lyser ju oftast sånt igenom...ändå.
Jag upplever inte att jag behöver smöra för att accepteras. Och skulle jag märka att jag behöver tassa på tå, då inser jag istället att den personen inte var värd besväret.
Jag hr så många värdefulla människor omkring mig. Nya som gamla. Det räcker gott och väl för mig.
Haramoni. Tänk att jag-virrpannan- tillslut fann det, jag också.

Read More »»

People are strange...

Ja, så är det ju faktiskt. Att det finns en låt med den titeln gör ju liksom att detta statement är sant.
Så är det bara.
Jag är inte lättbegriplig jag heller o jag är definitivt inte den vassaste kniven i lådan...men ändå finns det knepigare människor än jag.
Det borde ju vara en tröst kanske, men egentligen är det mest skrämmande.
Jag är så trött på alla komplicerade familjeförhållanden. Jag är så trött på att förlora vänner till priset av dessa barnsliga fasoner som pågår i min omgivning.
Visst, jag vet vad du tänker, du klokare människaa, att riktiga vänner, de finns kvar. Hos mig.
Och visst, så är det ju. Mina riktiga vänner tar mitt parti. Eller ok, det lät ju himla omoget. Men det har iaf vettet att hålla sig neutrala till allt. Å andra sidan...mina allra bästa vän trampade ju rejält i klaveret i just denna frågan.

Anyhow...nog talat i gåtor. Det får ju en också att bli matt. Inte ens vågar man skriva vad man vill på sin alldeles egna blogg. Alltid ska man ta hänsyn till nån. Alltid någon som råkar få nys om nåt. Gärna vänder o vrider, tolkar det på sitt eget lilla vis och när det sen kommer till mig...ja då är plötsligt historien en helt annan.
Åter igen...om inte vanliga familjemedlemmar kan hålla sams och knipa igen foderluckan åtminstone för fridens skull utan tar sig rätten att häva ur sig vad de helst behagar...hur ska man då kunna ha tillit till övrigt folk?

Nä...jag vet inte...Och jag lär inte lösa det där idag heller. Och i ärlighetens namn vill jag inte ens lösa det. Tragiskt nog är mitt liv iaf lugnare nu. Trots en splittrad omgivning.

Idag fick iaf släkten ett alldeles nytt tillskott. Eller 23.40 i går kom hon. Lilla Humla. Söt som socker och varma kinder som man inte kudne sluta pussa. Jag fick ett speciellt band till lilla Humla. Den trista energi som drabbade mig i början på året vände jag till något positivt med hjälp av Humla. På nåt sätt känns gör det henne lite extra speciell. Trots att jag älskar mina 2 andra syskonbarn preciiiis lika mycket.

Läste igenom inlägget nu...Ok, jag låter ju en aning bitter i början. Men det är jag inte. Jag är bara trött o less på människor som tar energi. Som förstör.
På något sätt känner jag mig starkare än någonsin. Jag har bevisat för mig själv vad jag går för. Och som min kloka mor hade sagt: Ont krut förgås inte så lätt!

Read More »»