Men jag ska bli bättre nu. Mycket bättre.

Hemma alldeles själv. Märkligt. O jag har ingenting att göra. INGENTING.
Eller ja...massa måsten. Men dom struntar jag i. Jag har avverkat tillräckligt med måsten redan så jag förtjänar det här.
Passar på att bara vara. Att stanna upp för första gången på en evighet.
Det är jättefarligt att stanna upp. För då hinner man tänka efter. Och då kommer massa saker ikapp en.
Jag blir liksom fångad av livet på nåt märkligt, stort sätt...
Jag blir salig, lycklig och rädd.
Det är så sjukt mycket som är annorlunda nu än för ett år sen.
Alla nya människor som kommit in i mitt liv. Bara det i sig. Det är galet. Vilka hysteriska typer jag mött. Och alla kloka! Såna behöver jag i mitt liv.
En annan sak med att stanna upp är att mitt samvete hinner ikapp mig. Allt dåligt samvete jag inte hunnit stanna upp o ta tag i kommer som ett ösregn över mig nu.
Men jag ska bli bättre nu. Mycket bättre.Mycket bättre på livet. Ja, allt liksom.
På riktigt.