När krafterna tar slut...

så kör man bara på. Det finns alltid reserver.
Jag tänker vara brutalt ärlig nu. Det är ju min blogg. Mitt hjärta och min hjärna.
Jag belastar ingen annan annars. Jag orkar inte. Har inte tid. Vill inte. Kan inte. Det finns alltid något annat att prata om. Något viktigare.
Jag har förbrukat mina reserver. Det måste vara den sista lågan som håller mig upprätt. Jag förstår inte hur jag orkar ta mig upp på morgonen. Jag vågar inte stanna upp vid den tanken och börja analysera. För då kanske allt rasar och lågan slocknar.
Jag har vid tre tillfällen de sista gångerna jag kört bil fått början till en panikattack. Jag tappar fokus på vägen. Får tunnelseende och tappar både verklighetsuppfattning och förnuft. Hjärtat rusar och hjärnan försöker tala förstånd med min kropp. Jag har genom alla år lärt mig hur man styr bort tankarna. Hur man avleder det och lurar hjärnan och hjärtat som pumpar ut adrenalinet. Men jag är livrädd för att jag helt plötsligt inte ska fixa det mer. Att förlora kampen mot en panikattack. Mitt bland folk. På motorväg. På tåg eller buss.
Allt har hopat sig och jag inser att bara för att jag funnit mitt kall i livet, råkat få det bättre ställt ekonomiskt, har förunnats med de ljuvligaste av ljuvaste små barnen...så måste vardagen ändå klaffa för att saker ska gå runt.
Jag är livrädd att hamna tillbaka i gamla spår. Jag är livrädd för att vara tyst. Men ännu mer rädd för följderna om jag börjar göra ord av tankarna som pågår i mitt huvud.
Trycket och värken i bröstet säger att det är dags att stanna upp. Men hur ska man stanna upp när allt annat rusar på?
Det finns inte tid till det. Inte mod. Inte ork.
Det finns alltid reserver...väl?
Ge mig sommar.
Nu!