Bakslag

Det gick käpprätt åt fanders på dagis igår...

Då jag höll på att gå sönder av dåligt samvete dagen innan intalade jag mig att "Lillfröken" verkligen kanske höll på att bli sjuk och att hon borde vara hemma med mig som i går. Innerst inne var det ju min rädsla för att behöva se tårar och mitt dåliga samvete som spökade men det struntade jag i.
Visst hostade hon på natten?

Vi behövde få vara tillsammans bara en dag. Utan störande jobb eller dagistider.


Någonstans lyckades mitt sunda förnuft säga till mitt dåliga samvete att det var allra bäst att ringa och prata med dagispersonalen innan jag tog ett beslut

Och så gjorde jag då det...

Hann inte snicksnacka länge förrän "M" konstaterade att det var mitt dåliga samvete som spökade.


" Fast du, det låter som det är dåligt samvete som spökar...Om hon inte är sjuk och är som vanligt annars så är det bäst att du lämnar henne som vanligt idag.
Det kommer säkert bli tufft och hon kommer nog gråta, men vi fixar det här tillsammans."

Det var det jag ville, men ändå inte ville höra.
Men jag visste att hon hade rätt.

Jag fjäskade extra för "Lillfröken" och lät henne kladda ner hela sig med fingerfärg, trots att jag visste att det skulle göra oss nästintill försenade till dagis.
( Kanske var det min förhoppning till o med?)
Kopplade på supersmajlet och vi pratade lika glatt-som vanligt- om hur kul det är på dagis och allt roligt man kan göra där.
Traskade i väg med vagnen och in på dagis.
Visste i samma sekund som vi kom in att idag, i dag kommer det INTE gå smärtfritt...


Pussade och kramade och förklarade massvis med gånger att mamma åker och jobbar och att pappa kommer och hämtar om en liten stund.

När jag kände att jag sagt och gjort allt vad jag kunde var det dags att lossa de små händerna söm höll ett järngrepp om kragen på min jacka.

Och hjälp vad hon började gråta!

Fick stålsätta mig vinka och le trots att hjärtat brast i 142256425211455431 bitar och så gick jag.

Jag hann precis ut genom dörren och bara ställde mig och stooooooooooooooooooooortjöt!

Två av de andra fröknarna var ute och fick trösta mig.
Där stod jag storbölandes bland två fröknar och 5 små barn som undrade vad det var för en konstig mamma som stod där o grät.

Fick massor av kloka ord och efter en liten stund kändes det ändå bättre o ja traskade hemåt.

På jobbet var ja fortfaradne lipig och berättade om min traumatiska morgon för mina förbryllade kollegor. Men de höll god min och försökte även de komma med tröstande ord. :)

Ringde dagis vid lunchtid och fick veta att "Lillförken" var i alla fall inte ledsen men var inte pigg på att leka med barnen eller äta middag. Och sova middag ville hon inte heller
Hursomhelst, jag fick vara nöjd med att hon inte grät.

Vid 14 hade jag ett missat samtal från dagis.
Med hjärtat i halsgropen ringde jag upp och fick till min stora glädje veta att de bara ringt för att säga att allt gick jättebra! De lekte att de lagade mat, hon skrattade och busade precis som vanligt igen.

Så rart att lägga dom minuterna på att ringa upp mig. Jag blev så himla rörd.

Var helt slut i bollen efter allt gråtande och har nog aldrig varit så lycklig i hela mitt liv som när klockan blev 16 och jag skulle få gå hem och kela med tösabiten igen.

"Lillfröken" somnade tidigt och jag bänkade mig vid tv:n och Robinson klockan 20.
Det är inte mycket jag hinner se på tv numera, menjag har blivit Robinson-besatt.
Kanske beror det på att jag känner en samhörighet med deltagarna då jag själv lever på svältgränsen inför kommande bröllop?


Hursomhelst...

Idag gick det bättre vid lämningen på dagis.
Ordet nej,nej,nej,nej,nej upprepades flitigt och underläppen darrade men jag skonades från gråt och kunde vinka hejdå med gott samvete.

När "Lillfröken" försvunnit runt hörnet lämnade jag över en chokladask till fröknarna och ett tack-kort med texten: "Tack för all hjälp innan, under så väl som efter =) inskolningen. Ni är fantastiska!"

Det uppskattades verkligen!
Det minsta jag kunde göra efter allt stöd jag fått!

Nä, nu fick jag oväntat besök av "Biborka" & "Lillebror"

Måste pysa!