Vad ska jag göra nu?

"Lillfröken" somnade redan 18.30 ???!!! - 3,5 timmar tidigare än vanligt. Vad ska jag göra nu?
"The Man" fick i samma veva åka in till akuten på grund av magsmärtor som han haft sedan i går, så här sitter jag. Med tid för mig själv som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med?

Kom hem från jobbet med en energi som det var länge sen jag hade sist. Städade undan i raketfart och tände vart enda ljus vi äger.
Den nya energin antar jag kom från att jag tog tag i saker jag ansåg vara fel. Jag har tröttnat på att vara på helspänn med prestationsångest som gör mig irriterad och negativ. Nu ska jag vara the jäkla happyface kitty sjörövare igen. Det är mycket roligare.

På måndag börjar "Lillfröken" sin inskolning på dagis.
Vi är alla tre här hemma lika spända av förväntan. "Lillfröken" ÄLSKAR när man sitter med henne och berättar allt man kan göra på dagis; rita, måla, pyssla, leka med alla barnen, leka i sandlådan, gunga, åka rutschkana och klättra i lekhallen...Hon sitter alldels stilla och nickar med världens största leende. VÅR förhoppning är att hon tycker det är lika roligt när det är dags att vinka hejdå till mamma och pappa. Förväntar jag mig för mycket nu kanske?
Första veckan tar "The Man" inskolningen och jag tar resterande av den tid "Lillfröken" vill ha oss med sig.

Vad är annars på gång...

Bröllopsyra råder det omkring mig. Både syster och bror ska ju gifta sig till sommaren och hösten!
Möhippsplaner, jakten och drömmen på den perfekta brudtärnekroppen är i full rulle, inbjudningskortsprat, färgtema, brudbuketter,mat som ska serveras...osv.
Jag har valt att försöka se fördelarna med att jag är enda syskonet kvar sen som är ogift...;
OM den dagen kommer då det är dags för mig att bli gift så har ju mina syskon full koll! Och så är jag ju ensam kvar...den sista till att gifta sig. Det blir nog lite speciellt. Väl?
Jag inbillar mig det i alla fall. För att hålla hoppet och humöret uppe. :)

Tomten kom inte med det vi önskade oss mest av allt. Och inte kom han med någon lap-top heller.
Det vi önskade oss mest av allt...känns mer och mer orimligt. Mer och mer overkligt. Bakslagen avlöser varandra. Jag har valt att släppa det ett tag. Den energin kommer definitivt att behövas framöver....

Det var väl ungefär vad jag hade i skallen just nu.
Adios!