Älskling

22.00 på torpet

Det snurrar i skallen av alla måsten och borden.
Sen, sen, sen...
Det snurrar ännu mer.
Lugnar mig själv med att det inte är någon ide´att grunna på det där än...För det återstår massor av timmar innan det ens finns en pytteliten chans att jag kan ägna mig åt alla de där borde och måste. Och då är det ändå för sent ...för sent för måsten och borde.
Tålamod, tålamod, tålamod.

Små tassar rusar fram och kramar mina ben och det där magiska skrattet.
Jag ler och jag börjar skratta.
Jag tittar på dom stora vackra blåa ögonen som tindrar på den där perfekta lilla människan som jag älskar mer än något annat i hela världen.
Och jag frågar med min vänligaste stämma : Är det dags att sova?
Hade hon kunnat snacka hade hon sagt:
"Inte en chans, morsan...Ikväll ska vi rusa tills vi stupar."