Plan B

Han pratar danska...
Jag avskyr danska. Och jag fattar NOLL danska. Jag kan fatta norska men aldrig danska. Och danskar verkar inte ha mellanlägen. Antingen pratar dom JÄTTEHÖGT eller superlågt....
För min del spelar det visserligen ingen roll...Jag fattar inte danska. Vare sig man skriker sönder mina trumhinnor eller viskar. Nada.
Så det är tur att jag inte behöver träffa han själv. Att vi alltid åker tillsammans.
Annars hade det varit knepigt värre...Eftersom jag dessutom tycker det är pinsamt att säg att man inte förstår. Och efter 3 st i rad :"Va?" ger man liksom upp.

Men den här dansken i alla fall...

Jag har en himla respekt för han. ( okej...inte så märkligt...)
Han påminner om min gamla franska/engelska lärare på högstadiet. Och även min svenska/engelska lärare jag hade på gymnasiet.
I början var jag rädd för de här lärarna. Jag hade en otrolig respekt för dom.
Sen blev dom mina idoler. Och jag avundades allt som dom visste och kunde.

Det är samma respekt jag känner för han.
Men som parantesen ovan...Det är ju inte så konstigt.
Först tyckte jag han verkade så okänslig.
Men efter förra gången ändrade jag uppfattning. Eller vi båda två faktiskt.
Han var väldigt omtänksam.
Vi tror på han.

Kanske, kanske...

Nu blir det i alla fall plan B.