Det är ju det jag sagt precis hela tiden

Han är snäll...
och engagerad.
Jag undrar om han tycker att vi famlar i mörker och alldeles för desperat lever på hoppet?
Men han hjälper oss. Oavsett vilket beslut vi än tar.
Inte i dag heller begrep jag ens hälften av vad han sa, men jag log.
Denna gången grät jag inte i alla fall.
Det ska jag försöka låta bli nu.
Det var bara förra gången det brast.
Och då med rätta.
Jag har klarat mig från att gråta alla de andra gångerna vi varit där.
Ingen annan kan förstå det här...Det är därför jag väljer att behålla det för mig själv.
Det blir på något sätt faktiskt också lättare så.
Då kan jag själv välja när jag vill prata om det. Utan att påminnas.
Vi ska träffa dansken på torsdag igen. Då kanske.

"Det är orättvist..."
Jag vet.
Det är ju det jag har sagt precis hela tiden.