" Allt kan förändras på 1 minut..."

Först nu somnade "Lillfröken". Och vi klarade oss från att somna själva.
Ett öga på Körslaget...o ja som avskyr alla de där sångprogrammen. Idol kan jag titta på men inget mer.
Kanske är det min hemliga förälskelse i A.Bagge som ändå gör att jag inte kan låta bli att titta på just Idol.

Timmarna efter jobbet har spenderats med familjen inomhus, väl gömda från regnet.
"Lillebror", "Biborka" och "Lilleman W" kom förbi en sväng när vi satt och slet vårt hår i brist på fantasi gällande aktivitet. Tur!

Kvällens resterande timmar, eller snarare minuter för min del misstänker jag, kommer spenderas här, i finfina stolen, med Winnerbäck, skrivandes på bloggen för att sen vila ögonen framför tv:n tills jag somnar.

Timmarna rusade idag på jobbet.
Jag och två kollegor kom in på ämnet " Allt kan förändras på 1 minut..."
Hos mig väcker det bara oro och påminner mig om hur skört allting är. Det är ett stort och otäckt ämne.
Det kan vara att förlora någon, det kan vara att drabbas av en sjukdom, få reda på en lögn som omkullkastar ditt liv, det kan vara ett svek....
Det slog mig hur sårbart allt jag har är.
Jag vill samla in alla männiksor jag bryr mig om, bara hålla dom nära och skydda dom så att aldrig något drabbar dom. Jag vill att klockorna stannar så att ingen åldras, så att döden inte inbillar sig att det skulle vara ett giltigt skäl att ta några av dom människorna i från mig.
Jag vill rannsaka alla männsikor omkring mig, vad är deras avsikter, vad kan jag göra för dom, vilka borde sållas bort...
Det är precis sådana här tankar som brukar ta sig in i mitt hjärnkontor. Alltid sådana där tankar som jag alltid måste förinta med klokare ord som: Så kan jag inte tänka. Jag kan inte styra livet eller ödet. Jag kan inte göra tillräckligt. Jag kan försöka, men den dagen då jag till exempel förlorar en person jag älskar, då kommer jag ändå alltid känna att jag borde gjort mer. Vårdat bättre.
Jag avskyr den känslan. Att vara tvungen att acceptera livets baksidor.Särskilt döden.
Jag väljer att avrunda det ämnet igen...Annars kommer jag inte kunna sova.

Med samma kollegor kom jag in på hur man samtidigt kan påverka en annan persons liv. Med bara små gester, ett par ord eller en mindre handling.
Något som du ser som ingenting kan betyda allt för en annan.
Jag har tänkt mycket på det där.
Att jag ska bli bättre på att tacka när jag får komplimanger eller beröm. Och jag ska ge tillbaka.
Att få höra att jag har ett härligt skratt, som idag, betydde otroligt mycket för mig. :)
Att få höra "Tusen tack för hjälpen. Du anar inte hur myket du hjälpt mig" trots att jag "bara" gjorde mitt jobb med lite merservice- det fick allt att gå som en dans.
Att få en kram när jag minst förväntar mig det.
Ett telefonsamtal som för någon annan var av ren rutin, betydde extra mycket för mig.

Det finns ju en motsats där också...Gester eller ord med negativ innebörd. Personen kanske inte menar så mycket med det, men mottagaren kan förändras för gott efter det ögonblicket.

Jag har en variant där...
Jag har alltid haft otroliga komplex för mina framtänder.
Jag har provat allt, gömma munnen bakom händerna när jag skrattar, helt enkelt försöka låta bli att slratta, eller skratta med stängd mun (- om du visste hur svårt det är)...
Nu råkade en av min sambos första komplimanger just vara: Du har så fina tänder?!
Jag minns idag, minst 18 år senare glasklart ett av dom tillfällena, som gav mig dom komplexen jag ännu har idag.
Nu kan jag nästan skratta åt det, men samtidigt blir jag så arg och ledsen för att det var en så korkad grej att göra mot mig. Och den handlingen som den personen, dessutom en vuxen männsika, gjorde, kom att ge mig komplex, antagligen resten av livet...
Hursomhelst...
Kör numera hej vilt skämt om tänderna istället. Skratta eller gråta, heter det ju.

Just nu saknar jag "Anjeska". Grymt mycket!