Egentligen borde jag inte skriva i bloggen

nu, eftersom jag är i upplösningstillstånd!
Men allt man inte bör eller får, det gör jag! Med glädje! Allt blir ju lite mera spännande då.
Om jag hade haft en fetare plånbok nu så hade jag packat en väska till mig och "Lillfröken" och vi hade rest bort ett par dagar.
Ätit gott, gärna solat och badat, lekt och glömt livets bekymmer, alla drömmar, alla mål, alla förhoppningar, alla krav, alla måsten, all framtid...Bara levt i nuet...och inte en sekund i förväg.
Inte ens "The Man" hade fått följa med. Bara jag & "Lillfröken".
Vuxna påminner mig bara om måsten och hela raddan som jag precis drog.
Känslan är kvar...Och satmaran i mig också.
Idag saknas något...Eller är det bara idag?
Jag vet inte vad. Men det räcker liksom i alla fall inte till.
När man vill ha något mer, fast man borde vara nöjd och tacksam.
Jag vill också vakna varje morgon och tacka livet för att jag finns och allt jag fått...men jag är inte född sådan. Mycket vill ha mer...
Eller en del vill ha mera....Eller lite till?
Är det hösten?
Eller är det tristess?
Eller otålighet?
Eller väntan på vad som aldrig tycks komma?
Eller bara ren och skär avundsjuka?
Eller tron om att "alla andra...."
Oavsett vilket så är jag trött och frustrerad.
Det skulle vara mer än så här.
JAG skulle vara mer än så här. Nu. Så här. Nu. Just här. I livet.
Hela mitt JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAG skriker efter lite drama och utmaningar. Överaskningar.
(OBS! Ödet, om du läser det här eller snappar upp mina rader så menar jag positiva ENBART positiva överaskningar, utmaningar och drama. INGET annat, så våga inte utmana mig )
Panik i hela kroppen. Vill bara skrika rakt ut!
Rymma. Drömma. Leva.
Fullt ut.