Okej...jag är en satmara!

Om du har ont av avundsjuka så behöver du inte läsa vidare...

Jag vill bara spy!
Jag visst det! Jag visste det! Jag hade det på känn. Vet inte varför, men jag brukar ana sånt.
Det är väl en medfödd plåga.
Jag är en usel människa och borde glädjas för andras skull, men det gör jag inte! I bland, men inte nu...inte denna gången.
Det var fel dag att få reda på det. Trots att jag faktikst redan visste det.
Jag blir jättearg, vill storgråta och helst slå sönder något...för jag tycker det är orättvist!
Jävligt orättvist.
Har hjärtklappning och panik och ilska i hela kroppen.
Både för att jag är så arg på ödet samtidigt som jag är arg på mig själv.
För jag har ingen rätt att känna så här. Det är fult av mig. Det är egoistiskt av mig.
Jag borde glädjas, eller åtminstone lyckönska.
Kan knappt skriva...
Det är sjukt att det kan påverka mig så mycket.
Ingen annan kan förstå hur det är för mig.
Och jo, det är jävligt synd om mig just nu.
För jag hatar det här. Jag hatar att ha dom här känslorna.
Jag hatar att vi ska behöva gå igenom samma resa om och om igen medan andra får precis vad dom vill ha, NÄR som vill ha det.
Det är så det känns. Och i min värld är det så det är.
Fan vad trött jag blir!
Går och lägger mig och lipar en stund så blir det väl bättre sen. Ska bara hitta något att slå sönder först.