Avbrott

i en annars utstakad morgon blev det när jag kom att tänka på pappa...
Började plötsligt tycka synd om honom. Jag avskyr när jag gör det. Och idag har jag definitivt inte lust eller tid med sådana tankar...

När jag tittar på min pappa, inser jag att jag inte känner honom. Det känns konstigt att han är min pappa....


Fick dåligt samvete för att jag inte svarat de sista 4 ggr:na han ringt...och "Anjeska" har inte pratat med han på en månad och ville inte svara när han ringde för att gratta "Rutis".
Och "Lillebror" har brutit kontakten med pappa sen flera år tillbaka.
Jag vet att ringer jag upp han nu får jag först höra att han undrar varför "Anjeska" inte svarar. Sen kommer han fräsa på sitt eget speciella pappa-vis; Jag ringer o ringer, varför svarar du aldrig?
Verkligenheten är så enkel så svaret är bara: Jag har inte tid!
Jag prioriterar annat. Och min pappa har faktiskt en förmåga att ringa när man är fullt upptagen med något annat. Och han är inte typen man ens orkar säg: Jag ringer upp, till.
Egentligen vill jag bara skrika rakt ut när han sätter i gång.
Jag kan inte sätta fingret på känslan han ger mig...Han är inte elak, men han ger mig dåligt samvete, kanske omedvetet...och dåligt samvete ska ingen av oss ha!

Vi försökte ringa han månadsvis som små, utan att han svarade.
Jag tog bussen till orten där han bodde och ringde på. Jag var nog runt 10 år. Han sambo öppnade och fräste: "Det är till dig" för att sedan direkt smälla igen dörren framför mig.
Stod snällt kvar och väntade tills pappa väl kom.
Jag ville komma och hälsa på men han drog den vanliga: Vi ska i väg. Men jag kommer snart och hälsar på. Så hittar vi på något.
Vi trodde honom varje gång...
Men han kom aldrig.
Min bror var nog inte mer än 4 år när pappa hade lovat att dom skulle åka ut och fiska.
"Lillebror" satt ute på trappan och väntade flera timmar och storgrät när mamma till slut var tvungen att ta in honom eftersom pappa ändå inte kom.
Så har hela vår barndom varit.
Det har varit en bonus om man fått träffa pappa på jul och födelsedagar. Trots att han bodde på samma ort de första åren och sedan endast bara inom ett par mil.

Man kan säg att vi ger igen...fast omedvetet. Helt enkelt för att vi inte anser att vi bör lägga våra liv åt sidan för honom längre. VI prioriterar annat.
Ironiskt...vår pappa drabbas av precis det hans barn fått gå igenom.

Det har tagit så många år att nå hit...
Att ärligt kunna säga till mig själv att jag inte ska ha dåligt samvete, och tro på det.

Jag kan inte påverka det som hänt och jag har haft så svårt att acceptera det.
Jag kan än idag inte förstå hur man kan välja bort sina barn så.
Jag skulle offra allt för "Lillfröken".
Förr drömde jag alltid om den perfekta pappan och att vi skulle ha en sådan där perfekt relation.
Men det kommer aldrig att bli så, det insåg jag för länge sen.
Mitt villkor till mig själv, när jag återupptog kontakten med pappa var:

Jag ska inte ha dåligt samvete för de märkliga beslut han tog.
Det var pappa som gjorde fel. Inte vi.
Jag träffar honom när JAG känner att jag har lust. Jag pratar med honom när JAG känner att jag har tid.
En dag i taget. Utan att tänka på allt som hände förr.
Och det är på mina villkor.

Får massa minnen nu när jag skriver om det...Märkligt...
Kommer till exempel i håg hur jag som liten kunde titta på barn med sina föräldrar och sitta och önska att den, eller den eller den pappan, var min pappa.
I lågstadiet hittade på att jag fått grejer av pappa.
Att vi snart skulle åka utomlands.
Att jag skulle flytta hem till pappa...
En alldeles egen låtsasvärld. Så långt från verkligheten som jag bara kunde komma.

Det här är pappas eget fel.

Den här relationen är på mina villkor, främst.

Tack mamma!

Du har alltid  funnits där!

Du är bäst!