Varje gång jag varit hos...

tandläkaren så tackar jag livet!
Både för att jag överlevt och för att framtiden är min!
Känner mig pånyttfödd! Som om jag klarar precis vad som helst!
Och varje gång upprepar jag för mig själv ; Jamen det här var ju inte så farligt...Det ska jag komma i håg till nästa gång, så är jag inte så rädd.
Förmodligen!!!
Hursomhelst trodde jag att det skulle gå bra idag. Jag klarade sitta i väntrummet hela 20 minuter utan att börja hacka tänder. Däremot fick jag nervösa ryckningar i benen vilket gjorde att jag satt
och stampade med fötterna i golvet.
Men...när sköterskan dök upp då brast det! Först håller jag på att svimma och så brister jag i storgråt!
Du milde tid som jag grät!!! Vet inte ens hur det kan få plats så mycket tårar i ögonen?!!! ( eller vart nu tårarna håller till )
Och så börjar saaaaaaammaaaaa ramsa som varje år när jag väl satt mig i tandläkarstolen och jag är inte nöjd förrän dom går ner på min nivå och i princip förklarar minsta grej de ska göra och pekar ut varje instrument de ska använda och varför de ska använda just det instrumentet.
Jag var ÖVERTYGAD om att jag hade hål! Och jag hade garderat mig med en summa av 4 hål. MINST!

- "Bra, Katja. Inga hål."
- "Är du verkligen säker?"

Jag var så inställd på att jag skulle få komma tillbaka en annan dag och laga och börja om hela gråtprocessen, så jag trodde faktiskt att tandläkaren slarvat när hon kollade igenom tänderna.
Och jag menar, mina tänder är himla stora så har hon verkligen dubbelkollat precis precis överallt???

Jag får lita på henne i alla fall.
Glad i hågen torkade jag tårar och försökte smeta upp sminket som trillat ner x cm från vart det ursprungligen satt och betalade glatt den skyhöga summan och körde hem igen.
Redo för nya utmaningar i livet!