Jag önskar jag var hemma hos min mamma nu...

Sitter i morgonrock och inlindad i filt, i hopkurad, så gott det går med den här kroppshyddan, i datastolen...
Tandvärken från helvetet har tagit över mitt djävulska gap.
Jag lovar och svär- jag har endast tyckt så här synd om mig själv TVÅ ggr tidigare i mitt liv...
Första gången var efter en jobbfest för ett par år sedan...Vaknade 05 dagen efter och ringde till mamam och grät för att jag avr så dålig.
Till saken hör att jag kvällen innan dessutom trillat och skrapat upp hela hakan i asfalten på vägen hem, och väl hemma fick en utskällning av "The Man"...DÅ var det synd om mig Och ANDRA gången var förstås förlossningen...

Jag kan också intyga att jag ALDRIG haft denna typ av tandvärk förrut. Och jag tror faktiskt ingen annan tidigare upplevt det heller.
Lyckades lipa till mig en akut-.tid hos tandläkaren i morgon bitti, 9:10. Tanken var att jag skulle till jobbet innan, men "The Man" vägrar låta mig ta bilen till jobbet efter att jag höll på att tuppa av här innan, berusad på tabletter samt smärtan från helvetet...

Jag grät som ett barn och pep att jag visst det ska till jobbet...

Ett par timmar senare inser jag att det är ett under om jag vaknar innan middagstid i morgon...Löd min klokare hälft och ringde och sjukanmälde mig. Försöker åka till jobbet efter tandläkaren i stället.
Hur i allsin dar ska jag bära mig åt för att få någon ynka timmes sömn...Om 20 min är det dags för nästa dos Alvedon. Dom tar inte bort smärtan, låååångt i från, men kanske kan jag åtminstone som i natt-få sova och vakna en gång i timmen.
Kruxet är att det absolut inte går att ligga ner...
Får bona om i soffan helt enkelt.