Tvdilemma och bränd päls

Jag har en kär gammal vän som sa en klok sak, som jag faktiskt aldrig tänkt på, men som när den personen sa det...slog mig att det var så jäkla sant...
Det handlar om tv.
Nu återger jag inte exakt vad personen sa, men jag hoppas att jag får med poängen, eller den röda tråden...
Den här personen är anti tv. Min första tanke var väl mest "vilken knepig typ".
Men efter förklaring var min andra och slutgiltiga tanke: "Fy fasen va klokt".

Den här personen menar att tv så lätt påverkar dig som person.
Det får dig att sträva efter allt du inte har. Saker du inte kan få.
Du hittar felen eller bristerna du inte visste fanns.

Och sen den dagen jag fick förklaringen till varför min vän är så anti tv och sällan tittar på tv...så förstår jag.

Mina exempel:

"The Hills" -serien jag inte kan leva utan. Den ena tjejen är smalare än den andra. Varje avsnitt jag ser får mig att planera den ena efter den andra svältdieten."Jag måste bli smal, jag måste bli smal, jag måste bli smal" ekar i mitt huvud under varje 30 minuters avsnitt. Uppenbarligen glömmer jag bort det så fort avsnittet är slut.

"Äntligen Hemma"- renoveringsprogrammet med folkkäre Martin Timell. Varje gång vill jag påbörja ett nytt renoveringsprojekt eller köpa nytt hus. Och i samma veva grämer jag mig för att jag inte har ett fett lönekonto.

"Plastikirurgerna"- nu på svenska. ETT avsnitt såg jag och ville genast göra den ena än den andra operationen. Jag insåg det sjuka och lovade mig själv att aldrig mer titta på ett sådant program igen. Och jag har hållt mitt löfte.

"Desperate Housewifes"- enda programmet jag följer slaviskt. Och jag älskar det! MEN japp...det får mig att drömma om ljuvliga grannar och dramatik. På ett sånt där sätt som aldrig skulle fungera i verkliga livet.

Okej...jag hårddrar det, men hänger du med på vad jag menar?

I dag hittade jag däremot ett program som jag ska följa. Och jag tror inte att det kan påverka mig det minsta negativt. För där var banne mig den ena efter den andra kloka personen. Håll i hatten. SOMMARPRATARNA på 1:an.

Jag blev alldeles hänförd!
Lena Endre, Kattis Ahlström, Alex Schulman, Kjell Sundvall och någon Nisse ( han heter faktiskt så) som sitter och diskuterar små och stora saker under en middag.
Jag släppte inte blicken eller vilade öronen en endaste sekund under timmen programmet varade.

Svts beskrivning av programmet:
Fem tidigare värdar för radions "Sommar" möts under en dag.
I dag medverkar Lena Endre, Kattis Ahlström, Kjell Sundvall, Nisse Simonson och Alex Schulman. En hyllad skådespelerska, en hånad programledare, en sågad filmregissör, en optimistisk hjärndoktor och en hatad bloggare. Det blir diskussioner om alltifrån skilsmässor, döden och mediedrev, till vikten av att synas, skam och livslust.

Kattis Ahlström tog upp skräcken för att bli avslöjad. Att folk ska se igenom en och upptäcka att man inte kan någonting. Att man är en nolla. Känner så igen mig...

Lena Endre pratade om de sjuka kroppsidealen...Ja, det där känner man ju till.

Alex Schulman pratade om sin dödsångest. Japp...Ja mä.

Kjell Sundvall pratade om kärnfamiljen. Om drömmen om den, men att man inte bör sträva efter den till varje pris som helst. Kloka tankar...

Nisse, som jag inte minns efternamnet på, ställde frågan; Kan man tänka sig frisk? Och kan man man då grubbla sig sjuk?

Jag är en grubblare och ja, jag kan grubbla mig sjuk...Det handlar om en hårfin linje.
Jag är där och nuddar emellanåt, men har lärt mig att vända, precis innan det är för sent.

Det här var förstås bara en bråkdel av allt klokt dom sa, men bara det här, som jag nämnt nu, hade varit anledning nog för mig att titta vidare.

Dom imponerade otroligt på mig.
Så från och med nu är det tv-time spikat mellan 20-22 varje Onsdag.
Först klokheter i "Sommarpratarna" och sen lite drömmar, på en sund nivå förstås, i älskade "Desperat housewifes".

P.S:
Dagens drama: Här i huset är det vanligtvis katterna som står för dramatiken, så även idag...Doris fick för sig at prova dyka in i värmeljus...Här luktar fortfarande bränd kattpäls...